Krönika, Sport

Sune Sylvén: -Dags hitta atmosfären, men utan hat

Rött kort.

Ärligt talat vet jag inte hur många krönikor jag skrivit om alla dessa supporterskandaler inom fotbollen.

Just, fotbollen. Denna vår nationalsport har oavbrutet stått i centrum för diverse våldsdebatter sedan början av 1980-talet.

Många av dem som då stod i det främsta huliganledet har blivit män i staten, bildat familj och ser numera helst fotboll i den bekväma tv-fåtöljen. Åtskilliga har flyttat över till dyrare läktarsektioner, där glåporden har betydligt lägre decibeltal.

Ledare har grånat i tjänsten, idrottsministrar har kommit och avgått. Utredningar har gjorts och hur många goda råd som helst hat delats ut.

Verbalt hat

Kollektiva bestraffningar i form av poängavdrag och spel inför tomma läktare har praktiserats. Dialog har hållits mellan klackar och klubbar och stundtals har ett slags borgfred uppstått, men lugnet störs nästan alltid.

Ty samtidigt som de gamla huliganerna helst uppsöker lugnet i tv-fåtöljerna numera är många av deras deras barnbarn inriktade på bråk och stök. Och verbalt hat.

Nu skedde utbrottet i Göteborg, men det kunde lika gärna ha skett i Stockholm, Malmö eller Helsingborg, Knappast i Jönköping, Östersund eller Falkenberg, orter som har en sundare supportermiljö.

Alla fraser har hörts förr

Debattörer, krönikörer, nyhetsankare, administratörer, politiker och ministrar har stilenligt paraderat och argumenterat i vanlig stil. Nu ska man ta tag i problemet, nu skall lagar stiftas och skärpas och implementeras . Fraser som ekar som gengångare, alla har hörts förr.

Vistt var det en ensam tok, som kastade in ett knallskott i Göteborg. Sannolikt blir han åtalad så småningom.

Men hans straff kommer knappast att hejda nya utbrott. Det finns ett mentalt grundfel inom fotbollen. Det är för mycket hat och för lite tolerans av oliktänkande.

Nu tycks hårdare tag komma upp på dagordningen igen. Låter bra i en tv-studio. Tyvärr struntar många i konsekvenserna när de står i klacken. Lag har redan berövats poäng, matcher har spelats inför tomma läktare. Dryga böter har dömts ut. I upphetsningen över att tända ett knallskott eller en bengal och glöms lojaliteten med klubben bort. Om den nu funnits.

Går problemen att lösa?

De flesta vet att det är idioti att kasta in saker på en fotbollsplan, men väldigt många är eniga i att skapa en tät tyvärr alltför hatisk klackmiljö. I denna är domaren köpt om ett domslut går emot och det går inte att applådera en motståndare prestation hur förstklassig den är. Däremot går det bra med hatramsor.

Rashatet har rensats ut, men det finns andra sätt att visa förakt mot en motståndare. Majoriteten låter det stanna vid det verbala hotet, men är givetvis inte oskyldig till att en obehaglig miljö skapas. De hetaste kan gå över gränsen när som helst under en match.

Går säkerhetsproblemen att lösa?

Garantier kan för att citera statsministern i terrorhotstider, aldrig utfärdas, men nog skulle säkerheten kunna ökas. Problemet är kostnaderna. Vid fotbolls-VM och OS har polisnotorna blivit astronomiska. är kanske det största hindret för ett svenskt alternativ.

Poliser, soldater, vakter kallas ut i tiotusental och några stora attacker har  i sammanhanget inte skådats sedan katastrofen i München 1972.

Så långt kan fotbollen inte gå. Men nog skulle kontrollerna kunna öka med professionella vakter, som skulle utföra verkliga visitationer av åskådare i stället för de symboliska som nu sker. Det skulle ta tid och förlänga den tid som publiken måste vara på plats, men ingen vet ju numera i alla fall när en match tar slut.

Kollektiva straff en styggelse

Kostnaderna kommer stegras enormt och de enda som kan betala är klubbarna via ökade intäkter. Publiken, särskilt klackmedlemmarna, lär inte gilla den lösningen, som antagligen skulle få många att sitta hemma.

Alkoholförbud på och runt arenan är en annan impopulär möjlighet, som skulle kunna förbättra omdömet hos somliga hetsporrar. Hur kul är det att se på idrott i berusat tillstånd?

Kollektiva straff är en styggelse, men om de skall fungera måste det nog bli värre än ett och annat poängavdrag eller en och annan läktartom match.

En avkylande metod skulle kunna vara att stänga hela allsvenskan för levande publik under minst 10 omgångar. De flesta följer ju sin klubbar redan nu via teve.

Visst skulle oskyldiga orter och arenor drabbas, men samtidigt skulle en drastisk signal skickas till värstingarna.  Skickliga producenter kan lägga på jubel och höviska burop när så krävs.

Det är en god bit kvar till den paniklösningen, men i längden kan en stor arenasport inte acceptera hat och kaos som grundfärg.

Den egentligen enda rimliga lösningen har tyvärr släktskap med den berömda tulipanarosen, dvs närmast omöjlig att nå. Men det är klackarna som måste hitta det svar alla söker: Det måste gå att älska det egna laget utan att hata det andra.

Tolerans bristvara

En AIK:are behöver inte älska Djurgården, en djurgårdare måste inte jubla när Hammarby vinner, etcetera. På många arbetsplatser fungerar detta, man är stolt över sitt favoritlag, men klarar att leva med en kollega som av obegriplig anledning håller på fel gäng. Lite gliringar får man leva med.

Detta kräver dock ett slags tolerans, som tyvärr blivit en allmän bristvara i dagens Sverige, som i så många kretsar, utanför fotbollen, präglas av oginhet mot främlingar och oliktänkande.

Det är dags för fotbollens supportrar att hitta en ny väg, att behålla atmosfären men utan hat.

En utopi? Förmodligen, men utan utopier sker ingen utveckling.

Kommentarer är stängda

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren