Krönikor

Sune Sylvén: -När Bolt springer tystnar sorlet

Usain Bolts underbara uppvisning på OS uppskattas över hela klotet. Kanske såg vi här världens genom tiderna främste idrottsman uppträda. Den frågan är dock så svårbesvarad att jag funderar ett tag till och behandlar den i senare krönika.

Men den magnifika finalen på 100 m har också ett fascinerande inslag av något som blivit en modern bristvara: Tystnaden.

Normalt är en idrottsarena numera en orgie i ljud. Musik, publikvrål och taktfasta klappningar dominerar, ju högre desto bättre. Som vanligt är idrotten här en spegling av samhället, som ju är en evig kakofoni i det flesta sammanhang, olämpliga eller inte. Oj, hur skönt ljuder inte hissmusiken! Och tonerna i ett varuhus högtalare kan ju skapa köpmotstånd hos den ivrigaste tokshoppare.

Ett av mina finaste idrottsminnen går tillbaka till en regnig augustisöndag på Stockholms Stadion 1958. Richard Dahl vann ett sensationellt EM-guld i höjdhopp, spännande nog. Det djupaste, mest bevarade intrycket gjorde den täta tystnad som 20 000 människor iakttog när den dramatiska tävlingen gick in i slutskedet. Varje hopp följdes med ljudlös koncentration och så det förlösande jublet när ribban inte föll och den okände svensken vann.

Tennis sista tillflykten

Så går det inte till längre. Förmodligen skulle dagens stjärnor må lite illa om deras insatser inte omgavs av musik. Något av en tystnadens sista tillflykt har tennisen varit, men kravet på tystnad har också lett till många förlöjliganden.

Detta har förstås inte rubbat tennisen, som ju i serven har ett ögonblick som kräver total koncentration. Man bör kanske inte gå så långt som en gång i tiden i Båstad, när en servande spelare krävde att en störande koltrast omdelbart borde tystas! (Fågeln lär ha överlevt).

Den högtidliga tystnaden i Wimbledon inför en matchboll på centercourten är en mycket viktig del av en fin idrottsupplevelse, särskilt i de stora finalerna. Tystnaden innebär respekt för idrottaren och sporten. Denna aspekt är dessvärre för det mesta bortglömd eller nonchalerad.

80 000 håller andan

Men de stora sprintfinalerna inger hopp. När Usain Bolt, Yohan Blake, Justin Gatlin och deras kamrater radar upp sig bakom startlinjen tystnar sorlet och när de ligger beredda i blocken vågar åskådarna knappt andas, tycks det. Stämningen blir nästan religiös, nästan andlig, eftertänksam.

80 000 människor samlade till idrottsfest håller andan av spänning och av respekt för de tävlande och för idrotten. Det är ett ljuvligt ögonblick, som ger besked om att oljudstyrannin inte alltid tillåts styra överallt.

Sedan må vrål, visslingar och jubel ta över igen. Det är väl heller aldrig fel med ohämmad glädje, om den exploderar i rätt ögonblick.

Men tystnaden har haft sin chans och har demonstrerat sin omistlighet i en stökig värld

 

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren