Något mer meningslöst än svenska OS-ansökningar finns knappast. Svenska kandidaturer förlorar, trots förespråkarmas ständigt  lika härligt rödkindade optimism.

Så har det varit sedan 1984Göteborg försökte få vinterspelen tillsammans med det alpina Åre. Några år tidigare hade Finlands Lahtis prövat samma recept, men den gången accepterades inte något samarbete över nationsgränserna.

Och så har det hållit på. Falun har försök flera gånger. men ständigt förlorat trots att läget verkat gynnsamt.

Stockholm gjorde ett ganska praktfullt försök att få sommarspelen 2004, men insåg inte att Aten tidigt säkrat arrangörsskapet.  IOK kände en skuld till grekerna för att dessa inte fick spelen 1996- som ett 100-årsjubileum för den moderna olympiska omstarten.

Närmast kom Östersund, men då snodde norska Lillehammer åt sig de vinterspel 1994, som ett tag tycktes vikta för Sverige. Några få röster avgjorde.

Gnistan har försvunnit

Efter alla dessa misslyckande har den svenska aktiviteten avtagit. Några ansökningar har gjorts men gnistan har försvunnit. Sverige har verkat förbli den eviga förloraren i dessa sammanhang.

Men den olympiska tanken är envis som en sommarmygga. Den surrar vidare och nu är det fråga om Stockholm kan få vinterspelen 2026. Med tanke på den gångna heta sommaren kan tanken verka absurd, men diverse moderna tekniker kan förmodligen fixa det hela. Dessutom vet ingen vart klimatet taget vägen om åtta år.

Det verkligt intressanta med Stockholms olympiska tanke är den klara sympati som finns hos den beslutande instansen IOK, som också utlovat ett mycket stort ekonomiskt åt den stad som åtar sig uppdraget.

IOK-presidentens ord väger tungt

Thomas Bach. Foto: en.wikpedia.org.

Den stormrika sammanslutningens president Thomas Bach har också gång på gång uttalat sin positiva inställning till Stockholm som OS-arrangör.

Det ansågs konstigt att en så stor vintersportnation som Sverige ännu inte anordnat några vinterspel.

Det råder ingen tvekan om att IOK-presidentens ord väger mycket tungt i sammanhanget.

Ett liknande officiellt stöd har Sverige inte haft sedan 1909, då den moderna olympiska rörelsens skapare Pierre de Coubertin förklarade att OS ”behövde Sveriges kunskaper och skicklighet”. Så blev det också, Tyskland som utlovats spelen fick ge vika. Spelen i Stockholm 1912 blev inte bara en succé, utan en modell inför framtiden.

Denna politiska likgiltighet gör att Sverige än en gång sannolikt missar chansen att få arrangera OS.

Men nu är det 2018. Om ett år ska beslut fattas om vinterspelen  2026. Den svenska idrotten är beredd, men de som beslutar i frågan, det vill säga politikerna, är fångade i en utdragen maktkamp.

Det innebär att den olympiska frågan förblir en bisak. Denna politiska likgiltighet gör att Sverige än en gång sannolikt missar chansen att få arrangera OS. Detta är knappast en skandal, men trist, eftersom, ett OS på hemmaplan verkligen skulle ge svensk idrott en rejäl puff framåt.

Svårt få opinionen med sig

Dessutom lär det bli svårt att få folkopinionen med sig .Olympiska projekt har en  tendens att kapsejsa ekonomiskt, det är för många glädjekalkyler i farten.

En undanskymd tvåspaltare i SvD (6 oktober) beskriver Tokyos problem inför sommar-OS 2020.  Statens kostnader avviker redan nu från grundkalkylen sju gånger om. För närvarande räknar man med att den sammanlagda prislappen för staten Japan och staden Tokyo kommer att uppgå till 240 miljarder kronor.

Detta kan omöjligen vara rimligt. Det handlar ju om  två veckors koncentration av VM-tävlingar, som via någon sorts magi nått en högre nivå, tack vare den speciella liturgin med magnifika öppningsceremonier, parader, eldar och högtidligt avlagda eder och tårfyllda prispallsscener.

OS behöver Sverige

Möjligen kan just i detta ekonomiska moras Stockholms chans ligga. 1909 ansåg IOK-presidenten Coubertin att OS ”behövde Sverige” för att få en vettig utformning av spelen. Det fungerade.

Nu längtar Thomas Bach till Sverige. Nu skulle Stockholm med de kraftigt ökade IOK-pengarnas hjälp och med ett smart och lagom utspritt och ekonomiskt försvarbart upplägg kunna bli föregångare i konsten att hålla en olympisk budget inom de givna ramarna.

Det sedan länge pågående vanvettiga olympiska slöseriet med efteråt obrukbara  skrytbyggen måste upphöra. Inte minst för klimatets skull. Om ingenting positivt sker ökar risken för att spelen försvinner. Det har skett förr.

Öppningsceremonin för vinterspelen i Stockholm den 6 juli 1912. Foto: sv.wikpedia.org.