Krönika, Sport

Sune Sylvén: -Radiosporten Jerringprisets vinnare

Peder Fredricsson och Lotta Bromé Foto: Åsa Stöckel/ Sveriges Radio.

Den stora vinnaren i den heta debatten om Jerringpriset heter naturligtvis Radiosporten, som i övrigt riskerar en alltmer undanskymd plats i det ständigt ökande massmediala bruset.

Det är inte längre som förr när Lennart Hylands puck gled i mål. Den sista store radiosportreferenten Lasse Granqvist låter sig hellre produceras i andra kanaler, eller plattformar, som det heter på nysvenska.

Men på den glansfulla Idrottsgalan, som i år var ovanligt lyckad, står Radiosporten i centrum under en stor del av programtiden. En fantastisk marknadsföring, som ingen skulle vilja avstå ifrån. Vem kan tycka illa därom?

Visst hävdade en del kritiker att Jerringpriset nu har gjort sitt och att det borde läggas ned omedelbart eller åtminstone reformeras. Kanske kommer röstningssystemet att ändras något, men grundidén med ”folkets röst” är alldeles för bra för att kunna överges.

Etablissemanget det värsta som finns

Den passar också på ett alldeles utmärkt sätt in i den nuvarande allmänna och populistiska debattbilden, där ju det värsta som finns är det ytterst diffusa begreppet ”etablissemanget”.

Här och där framfördes också det yttersta argumentet: Det blev plötsligt PK att anse att det var fel att den skicklige ryttaren Peder Fredricson fick priset, eftersom ”folket” alltid har rätt.

Men var det silvermedaljen som hyllades eller var det hästfolket, som utan betalning sliter dygnet runt på usla villkor i landets dragiga stallar, som nu tog chansen och belönade sig självt? Som tog revansch för att deras insatser inte värderas på rätt sätt i det fortfarande mansdominerade idrottssamhället?

Den objektiva sanningen finns inte i sammanhanget. Det är ju inte som att mäta diskuskast.

Visst kan det tyckas att olympiskt guld bör väga tyngre än silver, men avvägningarna kan aldrig ske med någon vetenskaplig exakthet. Det handlar hela tiden om egentligen ojämförbara storheter.

Långt efteråt kan eftertanken komma: Var det verkligen rätt 1948, när en modern femkampare fick bragdmedaljen, trots att Sverige bland annat tagit guld på 1500 m?

Samtidigt är det just omöjligheten i uppgiften som lockar så starkt. De eviga debatterna om bragdmedaljörer och Jerringvinnare är en härlig krydda när idrottsåren ska sammanfattas.

Ingen har absolut rätt, men alla har roligt. Eller borde ha.

Somliga blir tyvärr väldigt arga när prisbesluten gått dem emot. Då tas gärna förlöjligandet av andra sporter fart. Bragdguldet har avlivats dussintals gånger ända från starten till 1920-talet, men har hittills alltid uppstått året därpå. Det något yngre Jerringpriset lär stå minst lika stabilt.

Häpnadsväckande känslosvall

Känslosvallet är ibland häpnadsväckande, men är samtidigt ett bevis på ett stort och varmt engagemang. Idrottsvärlden är ju full av experter, inte minst i tv-sofforna, lika mycket hemmavid som i studion. Man vet att man har rätt och då blir en del beslut svåra att acceptera.

Samtidigt är det ingen som berövas något när en belöning går till en konkurrent. Stensons och Sjöströms prestationer förblir magnifika. Glansen bleknar inte. Det verkar ibland som detta enkla faktum glöms bort.

Och visst vore det trist om debatterna tystnade.

  1. Nils Loben

    Alla som fått minst en silvermedalj bör få ett pris av Radiosporten.
    Inte många hade hört talas om den där Fredricson föe Galan. Men han hade tydligen vunnit en silvermedalj och då ska han ha en glasskål.

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren