Krönika

Sune Sylvén: -Storderbyt en publikfest med respekt för motståndarna

Friends arena i Solna. Foto:Nicceeo /sv.wikipedia.org.

Hur många fotbollsmatcher jag sett, privat eller som journalist, har jag naturligtvis ingen aning om. Man kan inte räkna dem alla, som en pingstpastor kunde ha sagt.

Jag har i yrkets tjänst varit på många storarenor och ofta befunnit mig mitt i stora folkmassor, köer och trängsel. Ingenting obehagligt har hänt, ytterst få tillstymmelser till incidenter har dykt upp.

Så vitt jag vet hände inget speciellt heller under söndagens storderby på Friends mellan AIK och Hammarby (1-0 inför drygt 49 000 åskådare) frånsett de fåntrattar som envisas med att försena matchstarterna medelst bengaleldning. Dessbättre kastades inga brinnande föremål upp någon läktare, vilken ju skedde häromveckan.

Men anspänningen inför matchen var stor. Det insåg jag när jag som väluppfostrad stockholmare ställde mig till höger i rulltrappan på väg från Solna pendelstation till Friends.

Kanske är jag inte fullt så gubbig som jag själv tror,  kanske var det ett i grunden glatt budskap jag fått motta?

Plötsligt rusade en kravallutrustad polispatrull uppför trappan. Alla gick undan, trängde sig till in höger, men högstressade poliskonstaplar delade en rad knuffar. Jag fick en tackling som kändes rejält.

Nåväl, jag överlevde, men det kändes konstigt att en kutryggig 79-åring kunde betraktas och behandlas som en möjlig huligan. Kanske är jag inte fullt så gubbig som jag själv tror,  kanske var det ett i grunden glatt budskap jag fått motta?

Utanför stationen stod stabila poliser och sorterade folket. Till varje pris måste AIK:are och Hammarbyiter hållas isär, även om det finns många som gärna umgås även över denna blockgräns.

Men ett derby ses dock helst tillsammans med likasinnade. Och det är säkert klokt att  hålla de stora klackarna så långt ifrån varandra som möjligt. Det är väl därför det finns kortsidesläktare? Från den vinkeln är det egentligen omöjligt att få en vettig bild av själva spelet, men sånt är lappri för en sann supporter.

Supportar har alltid bråkat och (mest) tjafsat. Det är väl snarare ljudnivån som ökat och ingen kan bli oberörd av det stora engagemang som läggs ned på tifo-arrangemangen, det vill säga supportrarnas ofta vackra och stundtals roliga sätt att med paroller välkomna lagen in på planen. För somliga tycks detta vara viktigare än matchen.

Organiserade hejaklackar är en gammal svensk företeelse, men på 1950-talet förekom de mest på landslagsnivå. Klubbarna supportrar satt lite varstans i publiken, djurgårdare och AIK:are satt ofta tillsammans även på derbyna.

Nu är ju alla arga  hela tiden, alla domslut som går en spelare emot är i princip felaktiga. Ganska löjligt.

Naturligtvis retade vi varandra och det kunde bli munhuggning på bussarna in till Stockholms City. Slagsmål var sällsynta och jag har heller inget minne av att spelarna skällde lika mycket som på dagens domare. Nu är ju alla arga  hela tiden, alla domslut som går en spelare emot är i princip felaktiga. Ganska löjligt.

Det var således klart lugnare förr, men nu är det roligare. Som denna söndag, när två bra lag kämpade så hårt och klackarna uppträdde högljutt men med tydlig behärskning.

Möjligen är vi inne i en mer sansad supporterperiod, men detta har gått upp och ned sedan början av 1980-talet, så det går aldrig att tro att inget elände ska kunna ske.

Publikfester av söndagens karaktär vill vi ha, matcher fyllda med känslor men också med ett slags underliggande respekt för motståndarna.

Den nuvarande generationen supportrar är möjligen lite lugnare än de närmast föregående. Kanske har den allt stökigare svenska politiken tagit hand om de största hetsporrarna i landet?

Publikfester av söndagens karaktär vill vi ha, matcher fyllda med känslor men också med ett slags underliggande respekt för motståndarna. Vi optimister vill gärna tolka det så, trots att bakslaget kan finnas bakom nästa hörn.

Men innerst inne har jag nog ibland beklagat att jag var för gammal när klubbklackarna bildades. Som tonåring hade jag definitivt hoppa med, men jag hade nog stått i utkanten.

Framför allt saknar jag AIK-orkestern, de stabila medelålders musikanterna i röda kavajer och grå byxor, som före matcherna spelade så vackert och marscherade i så underbar otakt.

Men sådana orkestrar kommer, lika lite som målsnören och signalsystem, aldrig tillbaka.

Fotnot:

Signalsystem återfanns i matchprogrammen och avslöjade vilka matcher som dolde sig bakom bokstäverna på en stor anslagstavla. En vaktmästare fick telefonbesked från andra arenor och plockade fram de aktuella siffrorna. Detta var således före sportradions tid och när de allsvenska matcherna startade samtidigt på söndagarna.

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren