Folk, Krönika

Svar på liberalernas kris kan finnas i historien

Gustav Rosén.

Vem ska rädda Liberalerna, undrades det i spalterna häromdagen.

Men hur långt räcker en ny superkraft för att få det sargade partiet på fötter igen? Visst vill man gärna tro på underverk. Den bistra sanningen är nog att krisen inom Liberalerna gäller mer än så.

Frågan bör snarare vara:

Vad ska rädda Liberalerna?

Diskussionen borde handla minst lika mycket om vad man vill, och vart man är på väg. Partiets nuvarande grundvalar verkar vila på lösan grund. På hemsidan står till exempel dessa rader att läsa under rubriken Framtid:

”Du ska få leva ditt liv som du vill, bestämma över dig själv, ha dina egna drömmar och kunna jobba för att de ska bli verklighet. Det är frihet, och det är vad liberalism handlar om.”

Svårt att tro att dessa fluffiga utfästelser lockar särskilt många nya anhängare.

Själv är jag ingen trogen liberal, även om jag ofta röstat på partiet. Men mina liberala rötter är djupa, därav mitt engagemang för att partiet ska överleva.

Häromdagen skrev ett par före detta liberala kommunstyrelseordföranden, Carina Sandor, Skinnskatteberg och Staffan Werme, Örebro, ett inlägg på DN debatt, som tog frågan till en mer konstruktiv nivå:

”Vi menar att sökandet efter en partiledare måste ställas bakom sökandet efter ett parti. Under en lång tid har Folkpartiet/Liberalerna kämpat med minskande medlemsantal. Lösningen har oftast varit mer yta än djup.

Det handlar om att återuppbygga ett parti, i hela Sverige och för hela Sverige.”

De två debattörerna föreslår ett par alternativa vägar framåt, där huvudspåret är att utveckla en politik som bygger på den frisinnade delen av partiets historia: ”…gör din plikt innan du kräver din rätt…”.

Ordet frisinnad känns rätt förlegat, så kan det vara. Men innan man spolar ut det med badvattnet vore det klokt att titta tillbaka en smula på historien.

Det finns många exempel på de frisinnades framgångar inom de mest skiftande samhällsområden från första halvan av 1900-talet.

Västerbotten är ett, och ett tydligt sådant. 1911 hade de frisinnade en så stark ställning lokalt att socialdemokraterna avstod från egna kandidater i riksdagsvalet . I dag låter det som en helt otrolig sak, inte minst med tanke på att Liberalerna i Västerbotten sedan flera val tillbaka saknar representation i Sveriges riksdag.

Vad var det då som låg bakom denna dominans? Och hur såg receptet ut?

En av framgångsfaktorerna kan nog stavas Gustav Rosén. Han var en smålänning som av kärlek slog sig ner i Umeå och blev kvar där resten av livet.

Han kom att representera Västerbotten men också övriga Norrland i både riksdag och regering under ett par årtionden. Karriären började med notisskrivande, som ledde till redaktörskap och ägandet av Västerbottenskuriren. Parallellt med detta gled han över till politiken, först lokalt sedan nationellt, och under de sista åren var han en mycket uppskattad landshövding i länet.

I vår bok (Två systrar om sin morfar Gustav Rosén – tidningsman, riksdagsman, statsråd, landshövding och odlare av Ingrid Kinne Lindgren och Susanna Rosén, Beijbom Books 2016) fick vi fram en del av förklaringarna till varför de frisinnade blev så populära:

  • Gustav Rosén var en lyssnare, och en ”doer”. Han ville att människor själva skulle få komma till tals.
  • Den som behövde hjälp kunde få det men mot en egen prestation. Inga bidrag utan krav.
  • Han förde en kamp mot korruption och vanstyre varhelst han stötte på det.
  • Han jobbade, och lobbade, stenhårt för att stärka den norra landsändan och med alla medel göra den synliggjord i Stockholm och söderut. Han var en kraftfull föregångare till alla som idag arbetar för ett mer sammanhållet Sverige.
  • Han såg till att få fart på det lokala näringslivet.
  • Han propagerade för användandet av lokala råvaror, skog, fisk och bär.
  • Han fick västerbottningarna att tro på sig själva, och att odla som aldrig förr. I folkrörelsearkivet i Umeå finns hyllor fulla med dokumentation från den tidens trädgårdsföreningar och Hushållningssällskap.
  • Bra kommunikationer till land, sjöss och i luften (!) var en hjärtefråga.
  • Han ville få till en järnväg hela vägen längs Norrlandskusten upp till Haparanda. En vision som fortfarande inte är helt realiserad. Han låg även bakom byggandet av Umeå uthamn, som idag är en av landets stora hamnar.
  • Tack vare ett statligt bidrag som han fick riksdagen att besluta om byggde invånarna själva miltals med vägar, de så kallade enkronasvägarna, i det västerbottniska inlandet.
  • Han var i högsta grad en närvarande politiker. Han reste oupphörligt runt i sitt land framför allt i Västerbotten och Lappland men också, som riksrevisionens ordförande och försvarsminister, i hela Sverige.

I ett förord till vår bok skriver Folkpartiets ledare 1983-1994 Bengt Westerberg:

-Orsaken till att socialdemokraterna under tio år avstod från egna riksdagslistor var att småfolket i länet hade ett massivt förtroende för Gustav Roséns radikala ”norrlandsfrisinne”. Man ville ge honom sitt stöd i tidens övergripande frågor, kampen för införande av demokrati och social rättvisa. Gustav Rosén fick därmed en personlig roll som torde vara unik i modern svensk historia.

Vad går att omsätta av detta till dagens Liberaler? Ja, det är en uppgift för den nye ledaren, och för partiet. Här ett enkelt och till synes självklart förslag:

Gräv där ni står, och gräv djupt. Där finns mycket att hämta!

Ingrid Kinne Lindgren, barnbarn och redaktör för Nyfikengrå.se

2 Kommentarer

  1. Sigfrid Leijonhufvud

    Den Frisinnade Klubben grundades 1900 och är under Bengt Westerbergs ledning ett synnerligen livaktigt diskussionsforum än idag.
    Men frisinnet som i många decennier varit ett styrkebälte i Folkpartiet har Liberalerna lossat på och är på väg att tappa. Det började under Per Ahlmarks och Ola Ullstens tid även om en eller annan frisinnad fick poster i exempelvis den senares regering 1978-79. Att de frisinnade kom att ses över axeln kanske hade att göra med deras anknytning till frikyrkor och missionsförbund. Det var inte modernt eller progressivt.

    Inte vet jag om det går att återuppväcka frisinnet inom Liberalerna men jag håller med Ingrid – det skulle behövas i tider som dessa. Sigfrid Leijonhufvud

  2. BirgittaJonsson

    Jag tror att alla partier kommer att tvingas bort och vi får enfrågerörelser i stället. Föreningarna är också på väg bort. Birgitta Jonsson

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren