Januari är en trist månad. Julen kastas ut och lönekontona är  ansträngda. I år fanns det dock en extra krydda i och med regeringsbildningen och följande förklaring.

I denna berättade reprisstatsminister Stefan Löfven om alla goda ting som ska prägla de kommande åren. Höjda pensioner, fler poliser. bättre förorter, starkare försvar, vackrare landsbygd, sänkta skatter – allting ska bli bättre.

Idrotten, den största folkrörelsen, nämndes knappast. Och som vanligt protesterade ledande sportkrönikörer mot denna nonchalans. Efter visst letande hade man fått fram att kulturministern också skulle hantera idrottsfrågorna, som i vanlig ordning skulle bli en klar bisyssla. Här förskräcker sannerligen spåren – med få undantag,

Sverige behöver förmodligen en särskild idrottsminister, ett starkt statsråd som skulle se till att idrottens alla problem, från bredd till elit, skulle fixas. Särskilt nu när det visar sig att ungdomen knappat rör på sig är ju hälsoaspekten särskilt viktig. Idrotten skulle kunae hjälpa till.

En stark idrottsminister skulle också vara bra att ha nu när Stockholm och Åre har kastat sig in i striden om att få ordna vinter-OS 2026.

”I departements ställe”

Men det finns ett krux i sammanhanget. Knappt ett ord brukar höras i denna fråga från den högsta svenska idrottsledningen, det vill säga Riksidrottsförbundet (RF).

Dess nuvarande ordförande Björn Eriksson är en synnerligen talför person, som med kraft kan tala om idrottens behov och betydelse i skilda sammanhang. Men aldrig har jag hört en RF-ordförande kräva en stark idrottsminister med ett eget departement för sport, ungdomsfrågor och folkhälsa. Varför?

Jo, en stark idrottsminister skulle innebära att RF förlorade en hel av det stora inflytande man nu har. Idrotten anses ju stå fri från staten, trots att denna delar ut miljoner till verksamheten. I en del avseenden är RF i ”departements ställe”.

…hur skulle det gå med idrottens självständighet?

En sportminister skulle göra sannolikt göra det nödvändigt med en stor omorganisation, vilket ju har sina risker. Se på polisen som inte gjort annat de senaste decennierna utan att man blivit effektivare.

En sportminister skulle kanske kunna ta över chefsskapet över delar av RF, men hur skulle det gå med idrottens självständighet?

Carolina Klüft såklart

I många år led idrottens toppskikt av den eviga rivaliteten mellan RF och Sveriges Olympiska Kommitté (SOK). Den konflikten är åtminstone vilande för tillfället.  Risk finns alltid för att denna strid  blossar upp och med en stark och inflytelserik sportminister skulle vi kunna hamna i ett slags ohelig trefaldighet – Regeringen-RF-SOK. Bevare oss väl.

Visst behöver vårt land en mer kraftfull idrottsminister, men det är nog bäst att först ta den svenskaste av lösningar, en rejäl utredning!

I väntan på resultatet av denna utredning, kunde man tillsätta en sportminister, som mest skulle få en PR-roll. Han eller hon skulle främsta arbeta för att idrotten skulle synas och att debatten om dess problem blev mer synlig.

Vem?

Carolina Klüft, så klart!