Krönika

Talspråk i skrift väcker starka känslor

Ill: skolbanken.unikum.net.

I en av mina språkkrönikor tidigare i vår diskuterade jag valet mellan medan och medans i skriftspråket. Frågan var: Får man skriva medans? Och svaret var: Nej. Åtminstone inte i en formell text.

Förklaringen till detta förhållningssätt är att formen medans är talspråklig, och i vissa fall upprätthåller vi fortfarande stilskillnader mellan tal och skrift. Tänk bara på valet mellan alternativ som vår/våran och er/eran. För att inte tala om dom i förhållande till de och dem

Den som skriver måste helt enkelt välja och då ta hänsyn till kommunikationssituationen. Till läsarna och till textens formalitetsgrad.

Sådana val kan också bli aktuella i talat språk. Medans, till exempel, är förvisso ett talspråkets ord men, enligt min erfarenhet, ofta även i vissa talsituationer alltför informellt. Till exempel för tv-tittare och radiolyssnare.

Talspråkliga uttryck som utan tvekan kan väcka starka känslor när de dyker upp i skrift – som ”vart är hon?” i stället för ”var är hon?”, ”jag såg han” i stället för ”jag såg honom” eller ”massa godis” i stället för ”en massa godis” – kan faktiskt irritera även i tal. Om talsituationen är formell, vill säga.

Här kan det vara på sin plats att påminna om att Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion har ett särskilt ansvar i det här avseendet. I public service-mediernas sändningstillstånd finns detta inskrivet.

Där står till exempel: ”Språkvårdsfrågor ska beaktas i verksamheten.” Något att tänka på nästa gång man blir irriterad av störande talspråksinslag i nyhetsrapporteringen?

På tal om irritation så misstänker jag att vi var ganska många som i år blev upprörda i samband med Borås Tidnings debutantpris. Inte över valet av pristagare. Att Agnes Lidbeck fick priset för den gripande romanen Finna sig kändes både förutsägbart och helt välförtjänt. Nej, det var utformningen av juryns motivering som väckte irritation. Eller kanske snarare generade frågetecken …

Motiveringen löd: ”För en knivskarp roman om konsekvenserna för hon som finner sig i den kvinnliga treenigheten: moder, älskarinna, sköterska”.

För hon som, får man skriva så? Nja, inte enligt Språkriktighetsboken (Svenska språknämnden 2008) i alla fall. Jag citerar: ”Skilj mellan han som subjektsform och honom som objektsform i skrift”, står det där. Och vidare:

”Det heter alltså han såg mig men jag såg honom. På motsvarande sätt heter det hon såg mig men jag såg henne.”

Alltså. För henne som, skulle det nog ha varit. Men, allt eftersom talspråket tar större och större plats i vår kommunikation, oavsett formalitetsgrad, oavsett tal eller skrift, kan vi säkerligen se fram emot ganska mycket av det här slaget.

Stålsätta sig eller indigneras? Det är frågan.

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren