Stiftelsen Hospice Österlen arbetar med målet att alla som bor i Simrishamn ska erbjudas en god och jämlik vård i livets slutskede. Ett mantra är: Det sista andetaget är lika viktigt som det första. 

Ett projekt har startats för att systematiskt kartlägga hur och var simrishamnsborna dör. På ett sammanträde i stiftelsen utbrast en doktor: Patienterna talar ju i termer OM jag dör, inte NÄR jag dör.

Jag tänker på detta när jag läser en av PC Jersild nyligen gjord översättning av boken Den moderna döden skriven av hjärtläkaren Haider Warraich vid Duke University i USA.

Det är en berörande läsning från en ödmjuk doktor som mött många döende patienter. Han beskriver den dramatiska förändringen från tidigare skeden i mänsklighetens historia när man ofta dog i sjukdomar som inte gick att bota.

Nu mister de flesta livet i kroniska sjukdomar. Livet går att upprätthålla mycket länge med hjälp av alla tekniska landvinningar. Men därmed har också gränsen mellan liv och död blivit svårare att bedöma.

När är man död? Hjärt-och lungräddning har punkterat föreställningen om döden som absolut och slutgiltig.

Begreppet hjärndöd har blivit kontroversiellt.

EKG kan visa elektrisk aktivitet från celler fast hjärnan är utslocknad. Warraich själv har varit med om att inte kunna svara anhöriga om en patient är död eller inte.

Warraich konstaterar att många patienter aldrig fört ett samtal om hur man vill ha den sista tiden trots att den absoluta majoriteten av befolkningen säger att det är viktigt att berätta hur de vill ha det.

I USA finns en form av livstestamenten eller livsslutsdirektiv där man kan uttrycka önskemål. I vårt land har livstestamenten väntat på erkännande i decennier. Än så länge är det bara en nedskriven önskan, ett papper som vårdgivaren kan ta hänsyn till eller strunta i.

PC Jersild konstaterar i sitt efterord att skillnaderna mellan svensk och amerikansk sjukvård är stora men patienterna har varken här eller där tillräckligt inflytande över vården i livets slutskede.

Han för också resonemang om vår möjlighet att själva bestämma över vår död. Vi kan ha goda skäl att be om hjälp att få dö menar han, ingen har en plikt att leva så länge som möjligt.

Det borde tillhöra de mänskliga rättigheterna att få välja.

Den – fortfarande kontroversiella – möjligheten finns inte annat än på några håll i västvärlden.

Men hur ska vi kunna råda bättre över den sista tiden om vi inte pratar om det ofrånkomliga? Särskilt nu när tiden kan bli utdragen.

Den nya ”moderna” situationen ställer också ökade krav på de anhöriga, ofta ställs de inför svåra val.

Warraich lyfter fram de sociala medierna som dörröppnare. Det växer fram Facebooksidor och bloggar där sjuka berättar.

I Simrishamn ska Hospice Österlen ordna möte för kommuninvånarna , med samtal som utgår från hur jag vill ha det ”NÄR jag dör”. Så kanske tabun kan börja brytas. Och målet för en god och jämlik vård ges en djupare innebörd.

Dela gärna på facebook och twitter – kommentera här på sidan!