Kultur

Therese Bohmans Aftonland – Förgängelsen är nära

Therese Bohman, Foto: Göran Segeholm.

Samuel Bross har läst Therese Bohmans Augustprisnominerade Aftonland:

Vi möter Karolina Andersson, professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet, när hon är på väg till universitetet för att börja höstens arbete. Hon är nyseparerad från en tråkig och fantasilös antikexpert.

När hon en dag vaknade bredvid honom och insåg att han inte betyder någonting för henne, tar hon konsekvenserna och flyttar till en egen lägenhet, en bedagad trea på Söder.

Hon inser att han, som sitter kvar i den finare lägenheten gör ett ekonomiskt kap, men friheten är viktigare. Ärligheten mot sig själv.

Men hon inser samtidigt att hon därmed säger upp drömmen om egna barn. Hon är nu i den åldern att processen att hitta en ny man och gemensamt komma till ett beslut om att skaffa sig barn kommer att ta för lång tid. Hon är i fyrtioårsåldern, och hon inser att hon prioriterat jobbet framför familjelivet.

Hon vill få ut annat av livet.

Hennes doktorsavhandling handlade om blodfulla kvinnor inom konsten, men hon har själv inga väninnor. Hon längtar efter manlig bekräftelse, att hon fortfarande duger. Hennes tidigare sambo var inte intresserad av henne som sexuell varelse, därför sökte hon redan då bekräftelse med vissa lösa förbindelser.

Däremot finns det män i hennes närhet som intresserar henne. Ja, kanske inte den självbelåtna kollegan med Don Juan-rykte bland studenterna, men den unge doktoranden, som egenmäktigt valt henne som sin mentor, men som hållit sig undan ett år, i Berlin, för sin avhandling.

Nu står han plötsligt i hennes dörr, ung, snygg, självmedveten, men med ett undflyende drag. Han kanske har fått korn på något som kan bli en sensation i konstvärlden, men varför har han så lite material?

Hon tänker ofta på en av sina otrohetsaffärer, en man som var hennes komplement och perfekta partner, men som naturligtvis var gift. De fanns en intuitiv överensstämmelse mellan dem som hade kunnat bli själva essensen av den perfekta parrelationen. I brist på det vill hon gärna bli bekräftad av andra män i sin omgivning, t ex av hennes uppdragsgivare för konstrecensioner och andra artiklar i SvD.

Eller varför inte en barndomskamrat som hon stöter på i hemstaden. De är mil ifrån varandra intellektuellt, han med sina mindervärdeskänslor för att hon flyttade till storstaden och minsann blev professor, men ändå tänker hon, det kanske skulle kunna bli något. Desperationen ligger på lur. Hon ville ha någon som ville ha henne på riktigt, som hon formulerar det.

Karolina Andersson drömmer ofta om undergången. Hon drömmer om att en stor finlandsbåt ska ramma Söder, att hela stadsdelen ska rämna och att hennes lägenhet ska falla ner i vattnet.

Hon tänker på jordbävningen i Lissabon och hon tänker på konkreta byggnader i Stockholm och hur de skulle se ut som ruiner. Albert Speer hade visst ambitionen att bygga hus i klassicistisk stil som skulle göra sig som ruiner, tänker hon.

Förgängelsen finns nära hela tiden.

Hon återvänder till barndomsstaden där ett industriområde som en gång var ortens framtid och ryggrad upptäcktes vara genomdränkt av gifter och plötsligt förändrade staden till ett slags Tjernobyl.

Över huvud taget är det en kvinna som hela tiden tolkar sin omgivning utifrån det intellektuella bagage hon bär på.

Det är angenämt att vandra med henne i Stockholm, det är som en bildningsresa, en kulturhistorisk utflykt.

Hennes nya projekt, som hon funderar över är att skriva om apornas roll i konsten, skulpturer där aporna tagit över rollen som människorna haft, de förgörande herrarna.

Och hon fascineras mycket av ett genetiskt experiment som ägde rum i Sovjetunionen under 30-talet, då en forskare fått för sig att man kan korsa apor med människor och fick en ung kvinna att frivilligt låta sig insemineras med chimpanssperma.

Det gick inte – idag vet vi att människor och apor har olika antal kromosomer – men konstprofessorn kan inte låta bli att fundera över vad det var som gjorde att kvinnan upplät sin kropp till detta. Är det längtan att uppge sig själv för någon?

Therese Bohman blev Augustprisnominerad för denna hennes tredje roman. De två övriga, har också fått mycket positiva recensioner.

Hon skriver hela tiden intresseväckande och engagerande om en kvinna som valde jobbet före familjebildningen. Som dövar sig med manlig uppmärksamhet och sporadiska sexuella kontakter, men hur länge räcker det. Dagen börjar gå mot afton.

Aftonland av Therese Bohman. Norstedt. Pris ca 185 kr.

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren