Kommer en diskuskastare att bli det stora svenska idrottsnamnet i sommar?
Resultatmässigt är Daniel Ståhl sedan länge etablerad i världseliten, men han har haft svårt att lyckas i de riktigt stora sammanhangen.

Diskus är heller ingen enkel gren. Tekniken är en sak, men det är säkert också fråga om en rejäl mental utmaning av högsta klass. Goda resultat på träning och i mindre tävlingar må produceras med viss regelbundenhet.

Diskuskastare, staty av Myron i Köpenhamn. Foto: Marie-Lan Nguyen/ sv.wikipedia.org.

Det är betydligt svårare att göra gångbara resultat i mästerskap, där något av de tre kvalkasten måste lyckas, likaså något av de tre första kasten i den eventuella finalen. Då kan pressen bli övermäktig.

Två intressanta föregångare

Daniel Ståhl har haft två intressanta svenska föregångare i diskusringen, gestalter som fångat den folkliga fantasin och faktiskt dragit tusentals åskådare till något som vanligen inte brukar vara så intressant.

Harald Andersson. Foto: Vicke Malmström/sv.wikipedia.org.

Det första fallet inträffade på 1930-talet, då den i USA födde Harald (Harold) Andersson tillsammans med sina föräldrar återvände till Sverige och så småningom producerade långa serier av diskuskast i världsklass.

Han var en mångsidig idrottsbegåvning och sysslade någorlunda framgångsrikt även med bandy, boxning och tyngdlyftning.

Huvudnumret blev dock diskuskastning. 1934 tog han EM-guld och satte dessutom världsrekord med 52.42.

Diskusfeber

Och nu uppstod något så underligt som ett slags diskusfeber i Sverige. Galor anordnades runt Harald och ofta blev han pausunderhållning vid fotbollsmatcher.

Det påstås även att så skedde i samband med en bandymatch, men för detta finns inga hållbara belägg. 1934 års bragdmedalj tillföll Harald Andersson nästan automatiskt.

Givetvis var han storfavorit inför de olympiska spelen i Berlin 1936, där han var vårt ett egentliga guldhopp i friidrott. Men han missade kvalet med direkt svaga kast.

Var det nerverna som svek? Knappast. I själva verket var Harald försvagad av den operation i kastarmen han tvingats till. Ett till synes oförargligt myggbett hade svullnat upp och förvandlats till en varböld och detta förstörde hans möjligheter. Och sedan ebbade Haralds diskuskarriär ut.

Ricky Bruch. Foto: sv.wikipedia.org.

En stor diskuskastare var också Ricky Bruch, en skåning som inte var rädd för någonting, frånsett att han darrade vid de stora mästerskapen. Resultatmässigt var han under några år bäst, men ofta svek honom nerverna.

Han var något av en renässansfigur, idrottsman, författare, skådespelare. Han älskade uppmärksamheten och hade ambitioner i alla riktningar.

Han hade svårt att underordna sig i hans tycke hopplösa och mossiga ledare och dessa förstod inte eller ville inte förstå hans speciella natur. Det ledde till många ibland onödiga konfrontationer, en del ledare var rädda för Ricky.

Han satte världsrekord, men blev så småningom mer känd som bråkmakare än idrottsman. Han återkom ständigt i rubrikerna i både smickrande och mindre trevliga sammanhang.

Sveriges kanske färgstarkaste friidrottare

Den största framgången fick Ricky i München-OS 1972, där han kastade till sig en bronsmedalj. Han hade kommit till spelen som guldfavorit, men var ändå oerhört belåten med sin insats. Att ha nått den olympiska prispallen var mycket stort för honom.

Ricky Bruch var den kanske färgstarkaste friidrottare Sverige fått fram. I det avseendet tog han guld, men idrottsligt levde han inte upp till sina förutsättningar.

Blir det tredje gången gillt för svensk diskus genom Daniel Ståhl? Det kan bli spännande i London den 5 augusti.