Samhälle

Tsunamin gjorde kungen till medmänniska

Kung Carl XVI Gustafs tal vid minnesceremoni för tsunamikatastrofens offer i Blå Hallen i Stockholms stadshus. Foto: Öppetarkiv.se

På valborgsmässoafton fyller kung Carl Gustaf 70 år. Firandet pågår hela den här veckan, med kulmen på själva födelsedagen den 30 april.

Barbro Hultman, journalist och hovreporter som följt kungen nära under många år, berättar om talet han höll för tsunamikatastrofens offer i Stockholms stadshus 2005 och som fick opinionen att vända för kungen:

Annandagen den 26 december 2004 lägrade sig julfriden över Drottningholm. Kung Carl XVI Gustaf slog som vanligt på tv:n och de ofattbara bilderna från den stora flodvågskatastrofen i Sydostasien vällde in över honom och hela svenska folket.

– Det är svårt att minnas vad som är före och efter annandagens morgon. Det är ett enda stort utsträckt nu. Insikten fortsätter att växa, beskriver kung Carl Gustaf sina känslor den dagen i en DN-intervju.

Totalförlamat

Sverige tycktes totalförlamat av de uppskakande händelserna. I regeringskansliet bröt man mot ordningen att informera statschefen vid allvarliga händelser, som berör landet och svenska folket.

Den 27 åkte kungen in till kontoret på Slottet och började arbeta, ensam så när som på dåvarande riksmarskalken Ingemar Eliasson.

I väntan på kontakt med regeringen tog kungen och övriga familjemedlemmar egna initiativ för att med sin närvaro visa människor, främst de anhöriga, sitt stöd och engagemang.

Kungen och drottningen besökte kris- och anhörigcenter på Arlanda flygplats. De informerade sig om krisarbetet och pratade med hemvändande svenskar och deras anhöriga.

I SVT berättade kungen, hur starkt han berörts av mötet med två pojkar, åtta och nio år gamla, som förlorat sina föräldrar i flodvågorna. Tankarna på den egna pappan, prins Gustaf Adolf, som omkom i en flygkrasch 1947 när kungen bara var tio månader gammal, kom tillbaka:

-På den tiden bearbetade man inte sorgen på samma sätt som man gör i dag. Det var tabu att tala om saknaden. Jag visste inte förrän jag var fem-sex år, att jag haft en far. När jag lekte tillsammans med mina kamrater, kallade jag deras föräldrar för pappa.

En ny medmänsklighet

-Den här katastrofen har påverkat mig starkt. Jag känner att vi redan varit med om så mycket de här dagarna och sett en ny medmänsklighet i samhället. Vi kanske vågar hjälpa varandra lite påtagligare än tidigare. Jag tror man måste stanna upp. Tala om de personer som saknas, ta fram det positiva om dem. Förmedla vidare så att minnet hålls vid liv, inte att man skyfflar undan det.

Ingemar Eliasson. Foto: sv.wikipedia.org/Frankie Fouganthin.

Ingemar Eliasson. Foto: sv.wikipedia.org/Frankie Fouganthin.

Kungen brottades påtagligt med sina känslor under den här tiden. Två personer, som förstod honom och som han kunde tala med, fanns där och lyssnade, Drottning Silvia, självklart, och Ingemar Eliasson.

Tillsammans hade de ett tal att förbereda, det som skulle hållas i Stockholms stadshus och som skulle bli kungens viktigaste och mest minnesvärda hittills.

-Under de där dagarna pratade vi hela tiden och kungen nämnde i förbigående, att ”det där vet man ju en del om”.

Mötet med de två ensamma och föräldralösa pojkarna på Arlanda, kunde kungen inte glömma. Ingemar Eliasson var lyhörd och skicklig nog att fånga upp kungens yttrande och sa:

-Det där om pojkarna skall vi ha med i talet!

Det tyckte däremot inte kungen. Han är för blyg för sådana privata yttranden. Men riksmarskalken stod på sig och så blev det. Inspirerad skrev han talet på tre timmar, mejlade det till kungen och fick telefon från drottningen: ”Vilket bra tal Ingemar har skrivit!”

Lite för mycket känsla

Kungen kom nästa dag till slottet med sina – och några andras – ändringar, mest uttryck som visade litet för mycket känsla, sådant som kungen är rädd för. Synd, tyckte talskrivaren men strök.

Många omständigheter bidrog till att detta tal fick ett så stort genomslag. Alla som kunde följde direktsändningen i tv. Skolorna började efter juluppehållet och även där tittade man på tv.

En vecka efter händelserna i Thailand och andra länder var svenska folket fortfarande drabbade av händelsen. Många hade mist hela eller delar av sina familjer, arbetskamrater som inte återkom efter julledigheten, kända och okända namn som dök upp i tidningarnas listor av omkomna.

I den stämningen steg kung Carl Gustaf upp i talarstolen, berörd utan att förlora balansen, känslosam utan att vara sentimental.

-Jag vet ju en del över hur det känns…

Tsunamikatastrofen gjorde kungen till medmänniska och den samlande symbol för nationen som varit – och fortfarande är – hans önskan.

Den stora dagen närmar sig... Foto: kungahuset.se.

Den stora dagen närmar sig… Foto: kungahuset.se.

 

Kommentarsfältet är stängt

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren