Ro utan åror. Det är den talande titeln till den kända tv-journalisten Ulla-Carin Lindquists bok om att leva med sjukdomen ALS. Ulla- Carin hann uppleva bokens utgivning innan hon dog i mars 2004. Samma dag visades dokumentärfilmen om hennes sista tid i livet på tv.

Ett par månader senare samma år gick Lena Sjöström bort i lungcancer. Lena är inte känd för den stora allmänheten och någon berättelse om hennes liv och död har inte funnits – förrän nu. Det är Aina Bergvall som nu berättar om dessa två kvinnoöden i en e-bok med titeln I ljust minne bevarad.

Aina Bergvall arbetade samtidigt med Ulla-Carin Lindquist på Sveriges Televisions Rapport-redaktion i slutet av 1980-talet. De var arbetskamrater men inte nära vänner. Först långt senare kom Aina och Ulla-Carin få en djupare relation. Aina uppmuntrade Ulla-Carin att skriva och så småningom kom hon att få en avgörande betydelse för att boken Ro utan åror blev till.

Osentimentalt men mycket gripande beskriver Aina om deras möten där texten växte fram – mot slutet genom Ulla-Carins svaga fingertryckningar med vänsterhanden bokstav efter bokstav.

Aina uppmuntrade, korrekturläste och hjälpte till att skaffa en förläggare – det blev till slut Svante Weyler på Norstedts. Så här berättar Aina:


”Återstod bara en detalj: att skriva på kontraktet.

Mödosamt grep Ulla-Carin pennan och sakta, sakta satte hon dem mot papperet och började skriva.

Hon hade en vacker handstil. I boken beskriver hon hur hon minns sin egen namnteckning: ”En liten böj på a. Binda ihop n och l. Snits på q och ett t som går i dur. Sist prickarna över i:na.” Som ett litet, högst personligt konstverk.

Nu finns ingen kraft, ingen styrsel i fingrarna kvar. Den krumelur hon ändå får dit är omöjlig att tyda. Jag ser den och blir stum, trots att jag borde veta. Inte en enda bokstav går att urskilja. Försöker dölja tårarna, tror att jag kanske lyckas. Men underskriften blir ännu ett tydligt bevis för hur illa det är, hur långt det har gått.

Hon kan inte ens skriva sitt namn.”


Aina behöll kontakten med barndomsvännen Lena Sjöström sedan hon gifte sig med en engelsman och flyttade till England. De skrev brev till varandra om stort och smått. De pratade i telefon också men breven var viktigast. Det var också brevledes som Lena berättade i förbigående om cancerdiagnosen. Det var lungcancer – samma sjukdom som tog livet av hennes föräldrar, bror och senare hennes syster.

Lena Sjöström. Foto Nicke Nyquist.

Sista tiden vistas Lena med sin man Bill och deras barn. Aina ringer till Portugal och Bill svarar:

” We almost lost her yesterday, säger han.

Visst vet jag att det är illa. Men SÅ illa. SÅ nära? Jo tydligen. Lena är mycket dålig, orkar inte prata, absolut inte ta telefonen. Ligger bara, vill inte äta. Den enda människa hon egentligen står ut med är Emma, dottern som inte viker från mammas sida, ger henne medicinerna, torkar hennes panna, stryker hennes kind. Samtalet blir kort. Vi vet båda att nästa gång vi talar med varandra kan det lilla ordet ”almost” – ”nästan” – vara för gammalt.”


I ljust minne bevarad är en berättelse om två kvinnor som inte tilläts att åldras – Ulla-Carin blev 50 år och Lena 56 år. Två kvinnor som stod Aina nära och som hon nu levandegör genom sin välskrivna text.

Läs hela berättelsen här.