Folk, Krönikor, Sagt

Ukraina är en bricka i Putins stormaktsspel

Julia Tymosjenko

Julia Tymosjenko. Foto: sv.wikipedia.org

Under den gångna hösten har jag haft tillfälle att träffa och intervjua EU-parlamentariker i Bryssel. Det associationsavtal som EU hoppades få underteckna med Ukraina i Vilnius den 29 november kom ofta upp i samtalen. Ledamöter från Väst – inte minst de svenska – var hoppfulla att det hela skulle gå i lås eftersom Ukraina i förhandlingar, där Carl Bildt var aktiv, gått med på sex av EU:s sju krav.

Det som återstod i början av november var kravet att den fängslade tidigare regeringschefen Julia Tymosjenko skulle släppas för att i Tyskland få nödvändig läkarvård. Det bedömdes av många som en självklarhet att det kravet skulle uppfyllas.

Bland ledamöter från Baltikum och från tidigare öststater framstod ett närmande EU-Ukraina närmast som en dröm. Men få av dem trodde att den drömmen skulle gå i uppfyllelse. På det hållet känner man Ryssland väl, och då inte minst Ryssland under Vladimir Putin.

Skeptiker har fått rätt

Viktor Janukovytj

Viktor Janukovytj. Foto: sv.wikipedia.org

Nu verkar det som om dessa skeptiker får rätt. Sedan presidenten Viktor Janukovytj i början av november plötsligt deklarerade att han inte ämnade underteckna avtalet har hundratusentals demonstrerat på Kievs gator och torg och på andra håll mot presidenten och för ett avtal med EU.

Polisen har växelvis gått hårt och mindre hårt fram mot demonstranterna. Den i norra och västra Ukraina impopuläre presidenten har vacklat fram och tillbaka och ibland hållit dörren till EU på glänt. Det är som om han velat spela ut Bryssel mot Moskva för att höja insatserna för ett närmare samarbete med Ukraina.

Vad EU kunnat erbjuda i utbyte mot reformer i Ukraina är en bättre framtid med alla möjliga öppningar västerut – inte minst affärsmässiga. Men vad det genomkorrumperade och statsfinansiellt nedgångna landet akut behöver är kort och gott snabba cash. Det kunde endast Putin erbjuda.

Det gjorde han vid ett möte men Janukovytj den 17 december i Moskva. Priset för att åtminstone tills vidare slippa se Ukraina på glid mot ett framtida EU-medlemskap var löfte om att köpa ukrainska statspapper för motsvarande 15 miljarder dollar och temporärt sänka priset på gasleveranserna från 400 dollar per tusen kubikmeter till 268.50.

Ett land som stagnerat

Det enda EU skulle kunnat göra för att lyckas var att bjuda ännu mycket mer i direkt stöd till Ukraina. Det svaret fick jag från Vladimir Ryzhkov vid ett seminarium på Handelshögskolan nyligen. Ryzhkov är professor vid Handelshögskolan i Moskva och tillika ledare för det liberala partiet RPR-PARNAS i Ryssland. Han är en av Vladimir Putins skarpaste och hårdaste kritiker. Ryzhkov menar alltså att det är fråga om ett köpslående av den sort som många misstänkt från första början.

Men i grunden tycks det handla om något som professor Ryzhkov bara antydde i samband med att den europeiska utvecklingsbankens (EBRD) chefekonom Erik Berglöf presenterade bankens ”Transition Report 2013” om Ryssland.

Rapportens titel Russia – Stuck in Transition? beskriver väl den centrala frågeställningen i ett land som stagnerat på alla upptänkliga fronter. Från hög ekonomiska tillväxt på 1990-talet är man i år nere i 1,6 procent, som är lågt med tanke på den potential som fortfarande finns om regimen istället för ökad repression förmådde sig att välja en genomgripande reformagenda. En breddning av ekonomin ter sig alltmer angeläget när man betänker att två tredjedelar av Rysslands export består av gas och olja – fossil energi som på sikt måste fasas ut.

I samband med att Rysslands nya grundlag firar 20 år släpps något tusental fångar. Den förestående olympiaden i Sotji spelar säkert också roll. Det är positivt, men utgångsläget har varit att Ryssland hittills har det högsta antalet politiska fångar på 20 år.

Varför är då Ryssland ”stuck in transition”? Kan det bero på Putins ambitioner?

Valadimir Ryzhkov berättar att en ny lärobok i rysk historia för skolorna har utkommit. Den är på 80 sidor och skildrar kortfattat regimerna under århundraden. Om man får tro Ryzhkov så framställs varje tsar utom Nikolai II och varje generalsekreterare utom Chrusjtjov och Gorbatjov. Dessa tre ledde Ryssland respektive Sovjetunionen till nederlag och försvagade landets ställning som stormakt. Till och med Stalin finner nåd trots de tiotals miljoner som dödades eller deporterades under hans år vid makten. Skälet var att han gick segrande ur andra världskriget och gjorde Sovjetunionen till en fruktad stormakt.

Vladimir Putin. Foto: sv.wikipedia.org

Vladimir Putin. Foto: sv.wikipedia.org

Putin beredd betala ett högt pris

Att skriva om historieböckerna är inget nytt påfund i Ryssland. Det har gjorts många gånger tidigare. Men om det sker på det sätt seminariedeltagarna fick det beskrivet är det både överraskande och talande.

Vladimir Putin tycks villig att hålla tillbaka behövliga och nödvändiga reformer av exempelvis rättsväsendet för att behålla kontroll och bevara den stabilitet som kan hotas på samma sätt som när Gorbatjov prövade att införa Glasnost – öppenhet. Men inte nog med det. Som exemplet Ukraina antyder är Putin beredd att betala ett högt pris för att i görligaste mån bevara inflytandet över de länder som tidigare tillhört Sovjetunionen.

De är oroande – och inte enbart för de länder som i likhet med Georgien vill närma sig EU.

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren