Kultur, Läst

Uppsving för 70-pluskvinnors självbiografier

Agneta Pleijel. Foto: Göran Segeholm

Har ni tänkt på vilket uppsving biografier och självbiografier fått under det senaste decenniet? Det finns uppenbarligen ett sug att läsa om kända personer från olika delar av samhället, lyckade såväl som snedseglade.

Det som jag som kvinna finner mest intressant just nu är andra kvinnors självbiografier, speciellt de som är skrivna av 70-plusdamer med brokig erfarenhet av livet.

Agneta Pleijel har nu gett ut två delar av sin självbiografi: Spådomen och Doften av en man. Hon beskriver noggrant sin uppväxt och sin familj och analyserar den under böckernas gång.

Jag menar att hennes tes är att vår ursprungsfamilj sätter mönstret för hur vi senare kommer att utvecklas, inte minst i relationer.

”Vad är myter? Det är händelser som har berättats genom generationer, tills allt oväsentligt och tillfälligt har slipats bort, och det som återstår är en kärna av universell mänsklig erfarenhet.”

Det handlar mycket om manliga och kvinnliga mönster och det är genomtänkta böcker med psykologisk tyngd: hon skriver som hon vill bli uppfattad.

Marianne Lindberg De Geer. Foto: Marianne Lindberg De Geer

Marianne Lindberg de Geer gör något helt annat i På drift. Den är skriven som en roman i tredje person men den berättar om författarens ungdom på 1960-talet.

Boken fick snåla recensioner, man menade att huvudpersonen var velig och vilsen. Men: var det inte det som var poängen? Att visa hur förvirrade unga kvinnor kunde vara på detta 60-tal med sina totalt motsägelsefulla förväntningar på hur man skulle vara.

Samma förvirring visades också i böcker om/av män, som Jack – men då ansågs det snarast charmigt… Jag tycker att På drift (ingen slumpmässigt vald titel där! ) är modig och ärlig med hög igenkänningsfaktor.

Gunilla Palmstierna-Weiss har också skrivit sin historia i Minnets spelplats och den boken gav mig den starkaste upplevelsen av dessa nämnda. Detta därför att den också är en kommentar om samhällsklimatet, konstnärssituationen, tidsandan.

Gunilla Palmstierna-Weiss. Foto: Sofia Runarsdotter

Hon har levt ett långt och dramatiskt liv och stått rak och säker trots kollisioner med konventioner och kulturmän. Dessutom är hon fortfarande vid liv och har påverkat en hel hoper kvinnor som nu befolkar scenerna.

Det finns många fler böcker att ta del av om man vill undersöka kvinnorollens förändring under 1900-talet. Yvonne Hirdmans Medan jag var ung, Åsa Mobergs Livet, Klas Gustafsons biografi över Marie-Louise Ekman: Marie-Louise Ekmans två liv, Merete Mazzarellas böcker om olika skeden i livet, Margaret Drabble som alltid skriver romaner om kvinnor i sin egen ålder – den senaste heter De mörka vattnen stiger (!)

Vi vet ju alla att kvinnor 50 plus är flitiga bokläsare och här finns så mycket att bli inspirerad av och hämta kraft ur. Så skrid mot bibliotek och boklådor!

2 Kommentarer

  1. Helena Isaksson

    Oerhört viktigt att ”silverrävarna” delar med sig av sitt guld. Oerhört givande att få ta del av deras berättelser. Oerhört inspirerande att väcka ens egna minnen och försöka förstå sig själv i den förvirrade tid som är. Hur det kom sig, vad det som var som blev och vilket är då kvar. Dessa äldre skribenter har vandrat från mitten och ut mot kanten och alltet. Spännande.

  2. Törs man sticka ut hakan och rekommendera sin egen? I ”Att vara yngst är ett handikapp som går över” läser du om spännande möten och minnen ur mitt mer än 50-åriga journalistliv, i Sverige och Latinamerika, mest på Sveriges Television.

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren