Livsstil

Vårsalongen snart slut – skynda skynda

Verket 17 000 av Skaparkollektivet Forma. Foto: Liljevalchs.

Vårsalongen på Liljevalchs är en årlig succé, med ständigt ökande publiktillströmning.

Det är ett kul arrangemang. I utställningen blandas stort och smått, humor och allvar, alla möjliga olika tekniker och material.

En del kan tyckas vara ”klassiskt vackert”, något är lätt att kalla fult eller rent av skitfult (ja det där med smaken ni vet).

Annat är provokativt, här finns pikar åt olika håll liksom kärleksförklaringar av skilda slag. De allra flesta verken blir dessutom sålda.

Ett och annat stannar kvar i minnet långt efter besöket. I år gäller det kanske framför allt verket som symboliserar de 17 000 afghaner som ska utvisas ur Sverige och består av lika många bitar av trä som alla fått sin unika utformning av en konstnär.

Ett multikulturellt kollektiv som heter Forma står för idé och genomförande, och över 1500 personer har hjälpt till.

Varje träbit representerar ett människoöde. Foto: Aina Bergvall.

Att resa till Afghanistan är inget semesteräventyr ens för den djärvaste. Och för dem som flytt därifrån är det en mardröm.

Ett av de där 17 000 fallen råkar jag känna till lite mer om. Killen är ung, även om hans ålder inte är 100-procentigt säkerställd. Hans pappa och en bror dödades av talibanerna. Hans mamma och syskon finns i Irak.

Dit får den ”svenske” (och numera svensktalande) afghanen inte komma. Alltså ska han till Kabul. Han kan inte språket, han har ingen släkt där, ingenstans att bo, inget yrke. Och grabben är bara en av många tusen som verkar sakna hopp. Kan det bli så mycket sorgligare?

…när man ser mängden av träbitar, där var och en har saker att berätta, representerar en person, ett människoöde, en osäker framtid kan väl ingen undgå att reagera?

Ett konstverk i en utställningshall på Djurgården i Stockholm gör väl inte så mycket vare sig till eller från, de politiska besluten fattas ju inte här. Och hur svensk migrationspolitik bör se ut finns det många teorier kring.

Men när man ser mängden av träbitar, där var och en har saker att berätta, representerar en person, ett människoöde, en osäker framtid kan väl ingen undgå att reagera?

Ett helt annorlunda budskap förmedlar Gerd Signahls matta Min mormor och jag. Den består av nästan trettio mindre broderade tavlor i petitpoint och korsstygn, ett kvinnohantverk som få idag vet att uppskatta. Mattan är ett försök att ge upprättelse åt alla dessa tusentals stygn, alla tankar som tänkts under arbetets gång!

Gerd Signahls matta. Foto: Aina Bergvall.

Årets upplaga av Vårsalongen, som snart tas ner, är ännu en framgång, medialt och publikmässigt. Och oavsett synen på konstnärlig verkshöjd är den en ekonomisk succé. Att skicka in något man gjort för juryns bedömning kostar 350 kronor. Av priset för det som säljs går 30 procent till museet. Guidade specialturer för besöksgrupper kostar ett par tusenlappar. Och besökare över 18 år betalar 80 kronor i entré. I år räknar man med cirka 100 000 betalande.

Vore det inte ännu roligare om Liljevalchs avskaffade gräddfilen och fler, nya, kreativa människor fick visa framfötterna?

Men det är en sak jag inte begriper: varför bereds inte fler konstnärer plats? Till årgång 2019 kom 3 538 ansökningar in, 136 fick juryns välsignelse. Flera personer fick dessutom med mer än ett verk, jag tror rent av att någon var representerad av fem bidrag. Och några namn återkommer år efter år.

Vore det inte ännu roligare om Liljevalchs avskaffade gräddfilen och fler, nya, kreativa människor fick visa framfötterna?

Lillians kub. Foto: Aina Bergvall.

Kanske är det lika omöjligt som det är att lösa Rubiks kub, åtminstone i den utformning Lillian Jacobsson gett den. Kuben är en gatsten hon målat!

Fast nog vore det väl ännu ett steg framåt, både för konsthallen, konstnärerna och publiken!?

OBS. Läs även Gunilla Lindahls reportage från invigningen här.

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren