Plåtat, Skrivit, Upplevt

Vi mötte en lycklig kung, och ett harmoniskt kungapar på Stenhammar

Kungen kan det mesta om sina djur. Foto: Leif R Jansson

Utvalda praktdjur går fritt i tre olika avdelningar. Foto: Leif R Jansson

I dag fortsätter vi publiceringen av slutkapitlet Epilog i den nyutkomna boken I den kungliga kulissen En hovreporters betraktelser (Langenskiölds förlag) av Barbro Hultman. I går publicerade vi den första delen, läs här.

EPILOG

fortsätter här:

Jag tar sats, måste fråga kungen om det är sant, att han friade
till Silvia Sommerlath i en skidlift i Zermatt? Det säger han
sig inte komma ihåg, men nu är drottningen med på noterna,
kommer reportern till hjälp på sitt lågmälda sätt och försäkrar:
”Jo, Carl Gustaf, så var det.” Och så ler hon medan kungen in-
flikar, ja det är möjligt men vad var det för konstigt med det?

Jag fortsätter av bara farten. Vad menade han den gången i Bernadottebiblioteket,
när jag skulle kliva upp i talarstolen och hålla
ett föredrag om slottet Mainau? Min bordskavaljer vid kaffebordet
behagade öka min nervositet genom yttrandet: ”Nu blir
det tungt!” Vill kungen vara snäll och förklara? Det var väl för
att retas, gissar jag. ”Självklart! Just så är det”, förklarar kungen
och ser rätt belåten ut.

Pusselbiten faller på plats. Att skapa lite oro i omgivningen
roar honom – som att låta ett samiskt rockband från Kiruna
braka loss i Rikssalen när det är riksdagssupé – men det kan
också missförstås. Inte alla förstår sig på skämt, många särskilt
inte om de träffar Sveriges kung för första gången.

.———

Korna väntar och svisch, har han brutit upp, hoppat in i
sin bil och satt fart mot ladugården på andra sidan stambanan,
där tågen susar tur och retur rakt igenom Stenhammars ägor.
Vi tackar drottningen, som är glad om hon får stanna inne för
aprilvädret är vackert, men lurigt, och säger adjö. Vi kastar på
oss kläderna och hämtar in kungens försprång. Statsbesöksgå-
van för många år sedan, hunden Zila, rullar sig lyckligt i gräset,
hon är med sin husse överallt. Gårdsplanen framför ladugårdsentrén
är oändlig och välkrattad. ”Det är väl som det ska vara
på såna här ställen”, säger slottsherren nöjt medan driftsledaren
Anders Fredriksson ler.

Hunden måste med. Foto: Leif R Jansson

Hunden Zila är med överallt. Foto: Leif R Jansson

Lika välputsat är det inne i den gigantiska byggnaden, som
stod färdig 2007 och kan rymma kring 360 tjurar och dikor av
raserna Simmental och Angus. Här går djuren fritt i tre olika
avdelningar, utvalda praktdjur och välskötta som de kostbara investeringar
de är för att skapa lönsamhet i Stenhammars godsförvaltning.
Jag frågar okänsligt nog om Désirée och Karl Johan,
de två presentkalvarna som kungen fick av personalen i 60-årsgåva
och som överlämnades på borggården i Stockholm av riksmarskalken,
för dagen utklädd till bonde. ”Tyvärr, får jag säga,
gick de in i produktionen”, förklarar kungen. Han har nyligen
gjort studiebesök hos en kollega i Halland, där man nu också
har eget slakteri och gårdsförsäljning. Har kungen funderingar
åt det hållet? ”Nej, det kräver betydligt större resurser, många
fler djur och mer personal. Fast tanken är ju lockande förstås.”

Vi går från rad till rad, stannar beundrande hos något särskilt
vackert djur och har svårt att slita oss från de minsta. Det
är något hos kalvar som vädjar till människans inre. En av dem
har lyckats fastna med huvudet mellan spjälorna och kommer
inte loss. Traumat löses med varlig hand av Anders, som vrider
och vänder tills han fått det lilla huvudet tillbaka genom gallret.
Jag tror nästan att kungen känner varje ko här. Han berättar
professionellt om produktion av kött av högsta kvalitet, lönsamhetstänkande
och fodertillgång. Så här många djur kräver
ordentligt med bete. Att övergå från spannmålsproduktion till
satsning på kött handlade inte enbart om anpassning till kraven
från köparna. Stenhammars ägor av naturliga ekbackar, ängar
och betesmarker hade inte underhållits. Naturlandskapet höll
på att växa igen och betesmarkerna minskade.

Nu har kungen initierat ett ambitiöst arbete med att öpp
na det sörmländska naturlandskapet för utsträckta betesmarker
och har skapat ett naturreservat till glädje för Flenborna
och andra, som inte kan få nog av de inbjudande ekgläntorna
och blomsterängarna. Jag frågar om kosläppet, ett folknöje när
korna äntligen får komma ut ur ladugården och gå fritt i Guds
vackra natur. ”Det är ingen stor sak för oss”, säger han. ”Stenhammars
kor går ju alltid fritt, även inne i ladugården, och de
får dagsljus genom de stora takfönstren. Men det är klart, det
är härligt för dem.” Ledstjärnan för driften av Stenhammar är
djurens välbefinnande och det tubbar inte kungen på. Han är
en mycket engagerad slottsherre, som har ett genuint intresse
för det här livet.

Inspektion av ägorna. Foto: Leif R Jansson

På Stenhammar har kungen förverkligat sina drömmar. Foto: Leif R Jansson

”Barbro, kom hit!” hör jag plötsligt kungen ropa. Han har
förflyttat sig längre bort i ladugården och fått syn på en ung
ko, som han gärna vill visa. Tillsammans hänger vi över bå-
set, och jag försöker låta tillräckligt initierad, utan att göra bort
mig. Längtan efter mera koupplevelser lyser om kungen, när
han berättar om sommarens planer. En av kungaparets kvinnliga
skidlärare i Schweiz, som guidat kungen och drottningen i
Zermatt, har bosatt sig ensam uppe på en alptopp i hemlandet.
Där lever hon ett slags svenskt fäbodliv, och dit tänker kungen
absolut resa på semestern. Jag själv som har arbetat vid foten
av Matterhorn, förstår kungens förväntan inför nya oslagbara
naturupplevelser och hur han brinner för att lära sig mer om
sin nyförvärvade verksamhet.

En annan mer strapatsrik resa gjorde han på 90-talet i
Bhutan tillsammans med goda vänner. Drottningen var med
men fick bitvis rida, de höga höjderna tar på krafterna. Det blev
ett oförglömligt äventyr. Kungen mår som bäst när han får utmana
sig själv och testa gränser.

Solen silar in genom takfönster och öppna dörrar. Vi drar
oss ut på ladugårdens baksida, där vildsvinen har dykt upp för
första gången i år och vältrat sig i en grönskande rundel. De
vilda djurens närmande till bebyggelse och människor, hur går
kungens funderingar kring det? ”Det är alldeles för komplicerat
att gå in på”, säger han och värjer sig. Yttranden i jaktfrågor är
känsliga.

När vi beundrar ängarna och ekskogen, backarna och det
öppna landskapet förstår jag kungens kärlek till sitt nya liv.
Den här dagen finns inget av den person som benämnts ”motvillig
monark”. Han är sig själv, den som prins Bertil vid Riksidrottsmötet
1981 beskrev i öppningstalet på sitt rättframma
sätt: ”Jag känner grabben och han är bra!”

Drottningen tar emot. Foto: Leif R Jansson

Drottningen tar emot. Foto: Leif R Jansson

På Stenhammar har Carl Gustaf förverkligat sina livsdrömmar.
Här är han arbetaren, inte kungen, epitetet han som barn
trotsigt vägrade acceptera när systern Christina retade honom.
Trots närheten och tillgängligheten för besökare, lämnas kungaparet
i fred här. Kanske är det resultatet av den respektfulla
men samtidigt nära kontakten med invånarna i Flen med omnejd,
som prins Wilhelm med sitt folkliga väsen byggde upp
och som kungen nu får del av. Det finns fortfarande Flensbor
som minns de vittberömda midsommardanserna på Holmängen,
årets stora begivenhet för menigheten på den tiden. Faktum
är att bygden gläds med Stenhammars arrendator. När kungaparet
handlar inne i Flen är de inte upphöjda kungligheter, utan
sörmlänningar rätt och slätt. Och kungen är bara glad om de
stöter samman i naturreservatet eller joggingslingan.

Samtalet på ladugårdsbacken böljar fram och tillbaka. Vi
kommer in på pressfrågor, och kungen konstaterar att det är
sorgligt med lokal-tv och lokaltidningar som måste läggas ner.
Han vill kunna läsa både om Solliden i Barometern och Stenhammar
i Folket eller Eskilstuna-Kuriren.

Jag har en hälsning från mer närliggande trakter, nämligen
Gamla Stan i Stockholm. Där finns Anna och Johanna i en av
Pressbyråbutikerna. De har inte någon högre önskan än att
Sveriges kung skulle vara lite synligare på huvudstadens gator,
komma in i butiken en dag och handla sig en tidning. ”Det
skulle ju nästan vara som om himlen föll ner. Så glada skulle
vi bli.” Kungen kommer plötsligt på andra tankar. ”Ja, det är
riktigt. Jag skulle själv vilja ta mig mera tid i Stockholm. Det
kanske är något att tänka på”, säger han, och jag ser hur det
gnistrar i den nya informationschefen Margareta Thorgrens
pigga ögon över tanken på att ta itu med ambitionen att vända
på popularitetssiffrorna.

Stenhammars slott. Foto: Leif R Jansson

Stenhammars slott. Foto: Leif R Jansson

När vi svänger runt knuten på Stenhammar och gräsmattorna,
där vårblommorna sticker upp, och vinkar adjö är det
med en känsla av att ha upplevt en mycket speciell dag. En
lycklig kung, ett harmoniskt kungapar och början på deras nya
liv. Här har sannerligen vänts blad. Kungen har hittat sitt hem
i Sörmland.

Text: Barbro Hultman Foto: Leif R Jansson

Kommentarer är stängda

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren