2017 är ett OS-fritt år, men händelser och klyschor kommer likväl att strömma mot idrottsvännerna.

Dopingavslöjanden tillhör de oundvikliga inslagen i idrottsdebatten och en säsong utan någon form av huliganutbrott inom främst fotbollen är otänkbar.

Men det finns ett annat ämne som kan komma att överskugga både fuskare och bråkstakar och mer normala sportreferat: Skall Stockholm verkligen söka vinter-OS 2026?

Frågan måste avgöras detta år, om en ansökan ska en acceptabel chans.

Ett oomkullrunkeligt faktum

I grunden är det lite underligt att en så framgångsrik vintersportnation som Sverige lyckats undgå att arrangera olympiska vinterspel.

Det är ren knappologi att försöka utreda alla olika turer, men ett oomkullrunkeligt faktum är att Sverige misslyckats med alla OS-sökningar sedan storstrejkens år 1909. (Bortsett från det obetydliga ryttar-OS i Stockholm 1956).

För 108 år sedan kunde ”den svenska idrottens fader”, överste Viktor Balck triumferande meddela att Stockholm skulle få arrangera sommarspelen tre år senare. Resultatet blev den omskrivna solskensolympiaden, som i alla fall gick hem i samhällets övre lager.

Alltid ett avmätt nej

Därefter har det varit ”klantskallarnas sammansvärjning” vare sig ansökarorten hetat Göteborg, Stockholm, Falun, Åre eller Östersund.

Vissa kampanjer har varit fullt godtagbara, andra direkt svaga, men resultatet har alltid varit ett avmätt nej från den Internationella Olympiska Kommittén (IOK).

Och nu kan det alltså vara dags igen. Har det blivit en svensk hobby att låta sig förödmjukas i dessa sammanhang? Varför envisas med att fjäska för en församling som alltid väljer en annan stad?

Det finns nya omständigheter som kan tala för förbättrade svenska möjligheter:

  1. Modern teknik, som kommer att göra det möjligt att köra OS även i ett befarat snöfritt Stockholm.
  2. Den svenska huvudstaden kommer att kunna presentera ett mer samlat arrangemang än tidigare. Undantaget blir Åre som måste ta de alpina fartgrenarna.
  3. IOK har insett de ekonomiska svårigheterna och kommer att ge framtida arrangörer ett mycket slagkraftigt ekonomiskt bidrag, i mångmiljardklassen.

Få kommer trots detta att lita på att ett OS kan genomföras utan stora ekonomiska ansträngningar från värdstaden. En debatt där vård och skola vägs mot OS är svårvunnen ur idrottens synvinkel. Ett vinter-OS är utrymmeskrävande och vissa negativa miljöeffekter kan knappast undvikas.

Avgörande är vad det svenska folket tycker.

Ett gemensamt drag för alla svenska kampanjer har varit ett grinig allmän opinion.

Även om många svenskar älskar att följa OS innebär inte detta någon förkärlek eller önskan att få stå för kalaset. Man verkar inte känna någon plikt att bjuda tillbaka.

Idrotten tror, säkerligen med rätta, att ett OS på hemmaplan skulle stärka den svenska idrotten, men det är osäkert om en majoritet av medborgarna tycker så.

Om RF, SOK, regering och riksdag verkligen vill ha OS till Sverige måste man mycket snabbt lägga fram sina argument.

Motivera, förklara och försvara.

I ett annat sammanhang har jag föreslagit rådgivande kommunala folkomröstningar i frågan, men kanske skulle frågan lika gärna kunna ställas till hela svenska folket. Alla kommer nämligen ett beröras av projektet.

Inte minst måste säkerhetsaspekterna utredas. Finns det tillräckligt med poliser i Sverige? Hur många måste lånas in från Norge, Finland, Danmark, kanske Tyskland?

Kan man lita på IOK:s nya ekonomiska löften och på att Stockholms styresmän kan hålla projektets ekonomi under kontroll? Alla olympiska budgetar brukar överskridas med råge.

Förmodligen skulle Stockholm och Åre kunna klara av ett olympiskt uppdrag på ett hyfsat sätt. Utan en hyfsad majoritet bakom projektet är dock chansen mycket liten.

Det är dags att svensk idrott inleder debatten på allvar. Snart kan det vara för sent.