Livsstil, Natur

Vykort 3 från kobben – spika och skruva…

Foto: Inge Josephson.

Hej Nyfiken!

Dagarna går,  jag vet att jag borde skrivit tidigare. Semestern kanske redan är slut för dig och du har inte tid eller lust att läsa sånt här lättviktigt struntprat.

Men du vet, jag har numera rätt lång semester, kanske du har det också… så jag köpte några vykort till nu när jag ändå är igång…

Tänkte jag skulle skriva lite om vad folk pysslar med härute på kobbarna. För det första kan man säga att alla spikar eller skruvar alltid på nånting varje år.

Brädhögarna ligger säkert som amen i kyrkan varje vår på stränderna, ditkörda av den vattenburna byggfirman. Sen konkas det, släpas och svettas uppför bergssidorna. Det går inte att hindra. Driften att bygga på sitt bo är obändig och får kosta hur många värkande ryggar och kalla pilsner som helst.

Jag måste förstås erkänna att jag inte är något undantag. 50 vändor upp och ner från stranden med plank på axeln…

Eftersom en del av kåken på kobben har stått mer än ett halvsekel finns alltid något att underhålla. I år var det den ruttna gamla ”frukostterrassens” tur. Halvtaskigt och raskt ihopsmäckad på 60-talet. Inte ens tryckimpregnerat hade man använt överallt. Plankorna var så ruttna så ungarna kunde använda dem som studsmatta…

Så det var bara att sätta sågen i härket och dra igång. Jag är ingen snabbyggare. Hade vi anlitat ett proffs hade vi blivit mer än ruinerade med min bygghastighet… Men jag tänkte att ingen ska komma om 50 år och säga: Vilket smäckbygge gubben gjorde!

Så det fick ta sin tid. Tjugo minuters betänketid mellan varje plank, 5 minuter mellan varje skruv och spik, ja du förstår, tiden blev rätt lång….Och nu då, tjugo meter 145 millimetersreglar, fyrtio 120 millimeters trallplank, ettusentvåhundratrettiosex trallskruvar och femhundrafyrtiosex fyrtumsspik senare är jag faktiskt rätt nöjd.

Fick till och med till trappan rätt hyggligt. Och det är faktiskt rätt meditativt att spika om du inte har något tidtagarur…

Jo, jo högerarmen värker fortfarande efter två veckor, medges, och visst känns det i ryggslut och knän, men ändå… Det var värt besväret.

Nu är det bara säcken med en kubikmeter singel som gul och uppfordrande stått nere på klipporna sen i juni och vill upp på stigen där höst- och vårregn vareviga år sköljer med sig allt vi försöker lägga dit. Här är det naturen som segrar.

Frågan är nu – vad ska jag spika på nästa år…?

Just det, vi kobb-b(er)oende gör ju en del annat också förstås men det kanske jag återkommer till i nästa kort om du orkar lyssna, men nu måste jag ner med soporna så jag inte missar sopbåten.

Hej då, och ha det så bra (glöm inte att skriva du också)!

Hälsningar

Mannen på kobben

Läs tidigare vykort här.

 

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren