Samhälle

Wifi på äldreboendet ingen självklarhet

– Många äldreboenden har wifi indraget, men bara för personalen då de inte bedömer att äldre är intresserade av detta.

Gunilla Brattberg.

Gunilla Brattberg.

– Där man gjort äldre digitalt delaktiga, till exempel i Småland, har intresset varit stort och hälsan har förbättrats bland de boende, även bland dementa.

Gunilla Brattberg och Birgitta Jonsson är båda drivande i en facebookgrupp som heter det den vill, Internet på äldreboenden.

Gunilla är it-intresserad läkare och efter pensioneringen handledare i SeniorNet Kungsholmen,

Birgitta är en 81-årig data- och fotonörd, nu aktiv i SPF Seniorerna Draken & SeniorNet Kungsholmen.

Birgitta Jonsson.

Birgitta Jonsson.

För att pejla läget skickade de två en enkät till Sveriges 290 kommuner. Ett 70-tal har svarat så här långt. Nyfikengrå ställde några frågor om resultatet, här är deras svar:

Hur kommer det sig att ni gjort enkäten?

Gunilla: Jag/vi var intresserade av hur det ser ut på olika håll i landet avseende tillgång till wifi på äldreboenden – för de boende.

Birgitta: Jag hade en stroke och kontakten med familj, vänner och samhälle via facebook och Twitter hjälpte mig att må bra på sjukhuset och påskyndade min rehabilitering.

Strax efter hörde jag om en dam som blev förtvivlad när hon flyttats till ett äldreboende och inte längre kunde skypa med sina barnbarn. Jag jämförde hennes och mina upplevelser och började undersöka situationen i Stockholm. Det visade sig att det som sjukhusen erbjuder inte är lika självklart på äldreboenden. Jag tog upp det i SeniorNet Kungsholmens styrelse och Gunilla Brattberg hakade på.

Blev ni överraskade över resultatet?

G: Nej, inte egentligen. Bortfallet var stort så det är svårt att veta hur det ser ut överallt.

B: Jag blev överraskad över hur dåligt det var i Stockholm där ju Stokab dragit dubbel fiber till alla fastigheter. Bara sista biten fattades.

Vad är det ni nu vet som ni inte visste tidigare?

G: Att många äldreboenden har wifi indraget, men bara för personalen då de inte bedömer att äldre är intresserade av detta. Att många äldreboenden också har fiber indraget i huset utan att man gått vidare att skapa ett nätverk för de boende.

B: Dito.

Vilken respons har ni fått?

G: Svarsfrekvensen var endast 28 procent.

B: Vi har fått respons också från annat håll. Vi har fått respons i facebookgruppen, vi har blivit uppmärksammade i Senioren samt varit inbjudna till digitaliseringsministern. Jag har fått kontakter på Twitter som lett till att jag talat på seminarium för personal inom Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och på TEDxUU.

Och du Ingrid har ju också uppmärksammat det.

Vad är det som gör att utvecklingen går så långsamt – om den nu går långsamt vill säga?

G: Det är väl en prioriteringsfråga.

Dessutom finns nog inställningen att äldre inte är intresserade av digitala tjänster – vilket är fel.

Där man gjort dem digitalt delaktiga, till exempel i Småland, har intresset varit stort och hälsan har förbättrats bland de boende, även bland dementa.

B: Den går långsamt! Det handlar förutom det ekonomiska mycket om att det finns fördomar om behovet bland beslutspersoner i mellanåldrarna. Unga politiker och de som själva närmar sig att bo på äldreboenden anser det självklart att man ska ha god tillgång till internet.

Vad är det i samhällssystemet som bromsar extra mycket?

G: Jag antar att det är pengar. Det är ju detta allt handlar om nu för tiden.

B: Brist på kunskap om äldre.

Inställningen att vi som gamla är nån sorts patienter från 1900-talet.

Vad menar ni  att regeringen kan göra?

G: Om regeringen anser det viktigt att de äldre blir digitalt delaktiga bör de väl föras fram som en fråga kommunerna bör prioritera.

B: Håller helt med Gunilla. De borde gå ut med att tillgång till internet sedan sommaren 2016 är en mänsklig rättighet enligt FN.

Den enskilda kommunen?

G: I kommuner där yngre människor ansvarar för denna fråga blir den sannolikt högre prioriterad. Unga människor kan inte tänka sig ett liv utan internet på äldre dar.

B: I Stockholm t ex har utbyggnaden snabbats upp. Jag ser två anledningar 1. SeniorNet Kungsholmen har drivit på. 2. Våra politiker är unga. Äldreborgarrådet Clara Lindblom är 31 tror jag. Hon är också ordförande i fastighetsbolaget Micasa som förvaltar äldreboendena. Kungsholmens stadsdelsnämnds ordförande Arvid Wikman är 28 år och intresserad av äldrefrågor. Han har bjudit ut Pensionärsrådet där jag satt på lunch för att ta reda på våra önskemål och problem och där tog vi upp detta.

Den enskilda individen?

G: Vissa enskilda individer kan själva ordna mobilt bredband eller dylikt, men de flesta har nog inte kunskap nog att själva fixa internetuppkoppling.

B: Ett välfungerande bredband är bättre på alla sätt. Fråga: Kan äldreboenden ha ett abonnemang för alla boende? I så fall mycket billigare för alla. Om ej tror jag att många äldre hellre betalar själva än blir utan.

Säger det här något om vilken syn samhället har på äldre?

G: Det gör det troligen.

B: Samma syn som gör att de boende läggs tidigt, när vuxenprogrammen på TV börjar.

Vad behöver göras för att få utvecklingen att gå fortare?

G: Det behövs sannolikt olika åtgärder och påtryckningar från olika håll.

B: Ja, tjat i alla lägen. Kommunerna bör åläggas att tillhandahålla möjligheter för äldre att sköta sin ekonomi, följa med i samhällsdebatten och ha sysselsättning i vardagen.

Kommer ni att fortsätta göra enkäter?

G: Vet inte.

B: Vet inte. Däremot kommer jag att göra allt jag kan för att driva frågan.

Vad är ert mål?

G och B: Skynda på utvecklingen!!!

Fotnot: LÄS ENKÄTEN HÄR

2 Kommentarer

  1. Berit Krantz

    Jag sitter i stadsdelsnämndens (AFH) i Göteborg pensionärsråd och vi gjorde en studieresa till alla våra äldreboenden. På min fråga om det fanns Internet för de boende blev svaret nekande. Jag skrev då ett yrkande till nämnden som svarade positivt. Det kommer också att behövas för alla de digitala tekniker som kommer att användas i framtiden t ex digitala larm för att inte tala om kvaliteten för de äldre. För fyrtiotalisterna som börjar komma nu är det en självklarhet och en del av deras dagliga liv.

  2. Leif Leijon

    Wifi på äldreboende är en mycket större fråga än många föreställer sig och pinsamt osanna undanflykter, som att de äldre inte är intresserade får inte vara ett hinder.
    Med wifi kan äldre som beordras i säng på sen eftermiddag ändå ta del av SVT:s kvällsutbud genom att använda SVT-play och de andra TV-bolagens play-tjänster under dagtid. Likaså kan de få tillgång till det mycket rika material inom alla områden som finns på Youtube. Där kan de ofta finna videor om sin barndomsbygd, hobby, eller favoritområde.
    De flesta lokaltidningar har idag någon typ av digital publicering där de kan följa, och om de orkar, också delta i sina forna grannar och vänners liv, och bygdens utveckling.
    Via Skype och liknande sajter kan man få personlig kontakt med med bild och ljud med närstående som kanske bor på annan ort och sällan har möjlighet att besöka sina föräldrar, andra släktingar och vänner med mera.
    Att påstå att detta inte skulle intressera de boende på äldreboende är antingen ren lögn eller total inkompetens hos de ansvariga politikerna och förvaltningscheferna.
    Problemet är knappast heller ekonomiskt eftersom ett äldreboende idag inte kan fungera utan ett datanät ochinternetuppkoppling. Kostnaden för ett wifi-nät är därför försumbar i en budget som det ett äldreboende har och skulle uppvägas av att det går enklare och blir mindre personalkrävande att sköta mentalt aktiva och glada åldringar.
    Att från utövarens sida hänvisa till privata nätabonnemang är inte seriöst. Det är orimligt att den som endast behöver använda internet ett par timmar i månaden skall behöva betala ett månadsabonnemang. Dessutom behöver de flesta äldre i vården någon som i varierande omfattning hjälper dem när datorerna krånglar.
    Problemet ligger i stället huvudsakligen hos ansvariga politiker och tillhandahållare av äldreboenden.
    Skrämmande många politiker har en tendens att ta väldigt lätt på sakfrågor utan mäter utredningar och faktadokument mellan tummen och pekfingret samt läser dokumentets titel för att därefter delegera frågan till tjänstemännen.
    Förskräckande stor andel av våra lokala politiker saknar dessutom själva en mer utvecklad erfarenhet av datoranvändning och har därmed sannolikt svårt att sätta sig in i datorernas möjligheter på ett äldreboende.
    Tjänstemännen i den kommunala förvaltningen gör å sin sida bara vad de är ålagda att göra. Sannolikheten att behovet av wifi på äldreboenden skall initieras på tjänstemannanivå är därmed ytterst liten.
    Därmed kommer inte heller frågan om wifi upp i de kravdokument som reglerar standard och funktioner för de som skall driva äldreboenden.
    Med tanke på olika rutiner och attityder i Sveriges alla kommuner borde frågan om obligatoriskt wifi ligga på IVO:s bord. Jag känner inte till om den gör det men uppenbart händer i så fall inget.
    På utövarsidan består problemet av pressad budget, men huvudsakligen av bristande kompetens. Därtill en föråldrad syn på verksamhetsutveckling som troligen har sin grund i en personalrekrytering som försvårar en platt organisation där personalen på golvet kan föra idéer och erfarenheter uppåt i organisationen.
    En mycket stor del av personalen är lönebidragstagare, med besvärande brister i såväl svenska som engelska och i avsaknad av erfarenhet av moderna administrationssystem och databehandling i arbetssituationen.
    I samtal med personalen på några äldreboenden har det visat sig att förutsättning för datorhantering i verksamheten varit mycket låg. Personalen skulle i många fall därför inte kunna hjälpa de äldre att hantera datorer i ett wifi när de behöver hjälp att till exempel koppla upp Skype. Tyvärr gäller det ibland också avdelningsföreståndare och personal i ledande befattning på äldreboenden.
    Användarna, det vill säga de äldre som bor på äldreboendena, har förvisso i många fall liten eller ingen egen erfarenhet av datorer eller kan på grund av demens ha förlorat förmågan att själva hantera uppkopplingar med lösenord och eventuella nätanslutningar, uppdatering av programvaror med mera. Det betyder dock inte alls att deras behov av funktionerna i en dator blir mindre, ibland faktiskt tvärt om, får ett ökat behov.
    När släkt och vänner inte i samma utsträckning kan besöka de gamla, rent fysiskt så ökar givetvis behov av Skype, Facebook, mail och så vidare.
    När de gamla tvingas i säng innan de intressanta teve-programmen sänds ökar behovet av play-tjänster.
    När, inte minst myndigheter i allt större utsträckning använder elektroniska blanketter, internetbokning av läkartider och att mycket annan kommunikation skall ske digitalt.
    Biblioteken lånar ut digitala böcker direkt till låntagarens terminal, och att gårdagens kafferep numera ersatts av elektroniska chattforum, ökar – inte minskar – behovet av tillgång till datorer som är uppkopplade mot Internet.
    Men, det är inte så enkelt att bara öppna ett wifi på det nät som i de allra flesta fall redan finns, men inte används. Inte används därför att personalen saknar nödvändig kompetens för att kunna använda datorer i sitt arbete och kan då naturligtvis ännu mindre hjälpa de äldre på boendet med deras användning av internet.
    Det är nog så att när man inte förstår nyttan av ett system som finns inte heller har intresset att lära sig att använda det eller förståelsen av nyttan. Leif Leijon.

    Slutsats

    Frågan om tillgång av Wi-Fi i äldrevården är mycket viktig och riksomfattande. Visserligen ligger en stor del av äldrevården under kommunal regi men tillsynsmyndighet är IVO. För att få rikstäckande likvärdig nivå måste därför IVO införa ett krav att tillgång till Internet via fast kabel, Wi-Fi eller på annat sätt skall finnas för alla som bor i äldrevården och att kompetent personal skall finnas för att ge den hjälp som ofta behövs.
    Samtidigt ökar då förhoppningsvis den egna personalens datormognad vilket på sikt kommer att underlätta driften av äldreboendet.
    Kravet måste utformas så att varje boende skall ha rätt till exempelvis 2-4 timmar i veckan vid en dator.
    Detta är ett krav som är lika självklart som att den som behöver hjälp med blöjbyte skall få det. Den som behöver hjälp att duscha skall få det och den som inte kan äta själv skall få hjälp att få i sig maten. Den som är i behov av att tala med sina närmaste med ljud och bild via datorn skall också få det behovet tillgodosett.

    Nöjda äldre som är mentalt aktivare är billigare och enklare att sköta
    Slutligen är det humanitärt oförsvarligt, att dels inte tillhandahålla en så självklar tjänst / hjälp som betyder så mycket. Leif Leijon

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren