Eftersom nutiden alltid anser sig ha rätt, instämmer jag givetvis i alla påståenden om att Zlatan Ibrahimovic är Sveriges i särklass bästa spelare, från Hedenhös till i dag.

Någonstans i mitt inre hör jag dock en röst som säger: Men hallå, har du inte alltid hållit Gunnar Gren som den allra främste?

Det är sant att Gren gjorde ett outplånligt intryck när jag såg honom för första gången i levande fotbollslivet. Det var hösten 1956 och han han återvänt från många framgångsrika år i Italien. Han hade på hemmaplan gjort succé i sin nya svenska klubb Örgryte.

Ansågs passé

Gunnar ville väldigt gärna spela i landslaget igen, men de styrande ville inte ha en 36-årig gubbe med på plan. Gren ansågs oförskämt nog som passé.

Då hade Sverige ännu inte en förbundskapten, utan landslaget togs ut av den mäktiga och av intriger ofta splittrade uttagningskommittén (UK) och där var enigheten länge stor.

Trycket från allmänheten var kolossalt: Det resurssvaga och av proffsflykt drabbade svenska landslaget behövde Gren.

Gunnar Gren i samband med en FIFA World Cup i Sverige 1958. Foto: en.wikipedia.org.

Så UK gav efter – en liten bit. Man tog ut Gunnar Gren till B-landslaget!  En klar spark på smalbenet!

Ungern stod på programmet, men varken A-landslag eller B-landslag kunde fullfölja sina uppdrag. Den ungerska revolten satte stopp och i all hast ordnades en match på Råsunda mellan Sverige A och B.

A-laget vann matchen, men suveränt bäst på planen var Gunnar Gren, som därefter var självskriven i det A-landslag som nu växte fram med VM 1958 i Sverige som höjdpunkt. Då hade den svenska rädslan för proffs försvunnit och Nisse Liedholm, Kurre Hamrin och Nacka Skoglund med flera yrkesspelare gjorde strålande insatser på vägen mot VM-silvret.

Ropen lär skalla på nytt

Håller en liknande situation på att uppstå inför årets VM i Ryssland? Insatsen mot Chile (1-2) var hedervärd men trist och glåmig. Med fortsatta mediokra resultat lär både supportrar och massmedier bli otålig. Om Zlatan spelar för fullt i USA, lär ropen på honom skalla på nytt.

Dela gärna på facebook och twitter – kommentera här på sidan!

Plötsligt kan förbundskapten Janne Andersson befinna sig i en situation som liknar det envisa UK:s 1956. Det är ganska tydligt att Janne knappast vill ha ens en fulltränad Zlatan med i truppen.

En primadonna

Ingen tvivlar på Zlatans kapacitet, men kan han inordna sig i Janne Anderssons speciella landslagsvärld? Zlatan är en primadonna, med detta uttrycks alla plus och minus. Han vill alltid att ljuset ständigt ska falla på honom, vilket ibland kan inverka negativt på omgivningen. Zlatans mångsidiga storhet kan få mindre begåvningar att darra mer än de borde.

Gunnar Gren hade inte samma primadonneroll, även om han också var oerhört talangfull. Men för honom var fotboll framför allt ett lagspel, han var fascinerad av hur det byggdes upp och hur olika lägen skulle tillvaratas på planen.

Han drev på sina kamrater, uppmuntrade och lärde  de yngre (typ Agne Simonsson) och slet oerhört över hela planen om så behövdes.

Fattig som en kyrkråtta

I jämförelse med Zlatan Ibrahimovic var Gunnar fattig som en kyrkråtta. Han tjänade för tiden stora belopp i Italien, men dessa pengar kan inte jämföras med dagens mångmiljonklipp.

Zlatan vill vara med i landslaget och anser att han borde given om han är fullt frisk. Det ansåg Gunnar Gren om sig själv också. Han visste liksom Zlatan sitt värde. Men var lite mer introvert.

UK tvekade, men gav efter för verkligheten, vilket lönade sig.

Janne Andersson tvekar också, vill helst inte kommentera ämnet. Han kan komma att ändra sig om verkligheten under träningsmatcherna blir för dyster.

Medan Gren var den främste bland likar (Hamrin, Nacka, Liedholm) är Zlatan den främste bland medelmåttor.

Det blir en spännande och debattrik fotbollsvår och frågan är om den svenska förbundskaptenen kommer att ha något val när Zlatan-trycket blir som störst?